Världsproblem bakom ögonen

Nackdelen med att ha ett jobb som gör att man får en bra dygnsrytm, är att man blir så otroligt trött på kvällen. Jag är allvarlig, jag ser detta som något negativt. Runt sex börjar man kolla på klockan och längtar efter man får gå och lägga sig. När jag blir trött, så vill jag mest bara gråta. Jag kan få ångest ibland, för att jag måste stanna uppe fast min kropp är som en vacuummaskin. Hur kan det vara annat än ovärt?

Visst kan det vara småjobbigt med hela "Oj, jag ska upp och jobba om fem timmar"-faderallan när sömnen bakom ögonen bara inte vill infinna sig. Men jag är som lugnast om nätterna. Så det gör liksom inte så mkt att jag får ligga där ensam och fundera.

För övrigt så har jag börjat få litet sömnproblem. När jag ska sova, så tycker jag att det är en utmärkt idé att börja tänka igenom alla misstag jag gjort den senaste tiden, och vad jag ska göra för att återgärda dem.
"Gud, vad dryg jag var idag på jobbet när jag sa 'Lyssna på litteraturvetaren, jag vet', när vi pratade om Bibeln, men jag skojade ju bara, fast det lät fel... Och vad vet jag egentligen? Jag visste inte ens vem det var som vann Nobelpriset i litteratur innan min pappa berättade det för mig och sa 'Ska inte du veta sådant?' Just en snygg litteraturvetare man är. Jag bara tycker om litteratur, men jag vet inget om det."
eller
"Från och med imorgon ska jag inte klappa Beppe mer, för då kommer jag bara få en allergiattack igen. Från och med imorgon..."
eller
"Åh, vilken fin sak den där saken är... När jag hastigt tittar på honom, och det hugger till i mig, och sedan blir det sådär ulligt innuti... Det är mysigt. Jaaa, jag ska tänka på honom medan jag försöker sova.... NEJ, SLUTA TÄNK PÅ HONOM, från och med nu så skördar vi ulliga känslor och slänger dem i komposten, ja, vad bra, tack hej."

osv.
Världsviktigt att lösa alla ens problem när man ska sova, är vad det är.