Kärleksdrömmar

Inatt hade jag en sådan där exemplarisk dröm som är så sällsynt och underbar att man går runt och tänker på den i en hel vecka efteråt. Man går runt och myser och längtar efter personen som var ens äkta hälft i drömmen. Åh, det var så underbart.

Okej, i korta drag: Jag blev förvandlad till man (inget ovanligt med det, jag växlar ofta mellan kön och personligheter i mina drömmar), och så blev jag alldeles hopplöst superförälskad i min gamla barndomskompis Johanna (som är med mest i mina drömmar, även som vuxen). Det var något om att vi hade fallit för varandra, men något skilde oss åt. Medan vi växte mentalt över åren som gick, så höll sig våra kroppar av någon anledning fortfarande unga. Så när vi väl fick återse varandra, så bestämde vi oss för att åka till en kollo och spendera våran tid där i skogen (vi har, öh, alltid tyckt om skogen). Och så var det kutter, kutter, oooh vad jag tycker om dig, puss & puss!

Min gamla barndomsvän Johanna

Det som var så härligt med sådana där drömmar, är att ens kärlek för den andre personen är så otroligt självklar, och det känns som om man har hittat "Den rätte". Tänk er själva att ligga bredvid en å med den person som ni letat efter i hela erat liv. Att ni äntligen hittat henne, och hon älskar dig precis lika mycket som ni älskar henne. Ni kan se hur hennes ögon lyser när du går närmare, och när ni håller varandras händer, så känns det som om de växer ihop.
Och allting kändes bara så himla rätt.

Och sedan så vaknar man och mungiporna åker nedåt, för man inser att det inte var på riktigt.