Allt står rätt till igen. Jag får inte små hugg i hjärtat längre när jag tänker på Michael, och han är inte med i mina dagliga tankar längre. Vi har nu blivit vänner igen, för han skrev "I miss you Skans", och att han skulle spela piano för mig nästa gång vi ses.
Så det gick ju bra till slut. Det känns skönt att inte bli ett emotionellt monster så fort jag ser att han skriver något. Istället känner jag bara en otroligt stor ömhet för den mannen som faktiskt, trots sina dåliga sidor, har varit en av mina närmaste vänner under de senaste åren. Det är så skönt att det kan få förbli så.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar