Mannen och havet

Ernest Hemingway är en författare som jag aldrig har läst något utav. Jag har fått för mig så mycket saker om hans vida omtalade sätt att skriva, att jag bara inte har kommit för mig att ta upp en bok och motbevisa mig själv.

Jag ser Hemingway som en gammal gubbe som sitter i sin båt i en hamn-- han har grått orakat skäggstubb och sitter och plirar på sitt senaste skapade verk. Den handlar väl säkert om det farliga havet eller då huvudpersonen slåss med ett lejon. Och ingenstans i boken finns det med någon kvinnlig karaktär, för Hemmingway är för manlig och råruggig för att behöva någon annan än havet till sällskap. Han sitter där med sin Jack Daniels och tänker vid slutet av sitt liv "Jag behöver ingen".

Och denna inre bild av Hemingway har faktiskt, fånigt nog, fått mig att aldrig plocka upp några av hans böcker. Saken är den att jag vet knappt ingenting av Herr H's egentliga liv, hur han är som person eller hur hans skrivsätt är.

Varför detta nu är intressant, är för att jag precis insett att Herr Douse påminner mig väldigt mycket om denna inre bild av Herr H. Det är något med Michaels sätt som gör mig tvärsäker på att han kommer sitta ensam som en gammal man, förfinad med kultur och alkohol som dricks i ensamheten, medan han fnyser fram "Jag behöver ingen". Och jag undrar bara om de ständiga citaten skrivna av andra människor kommer att kunna trösta honom när han sitter där, som han önskade, alldeles ensam.