Det sorgligaste hon vet

Jag läste en så otroligt fint inlägg på niotillfems blogg. Det var inte ett "Lycka är..."-inlägg, som handlar om alla fina små detaljer som man kan märka i vardagen som gör en lycklig. Det här var istället ett "Det sorgligaste jag vet"-inlägg, och fokuserade sig istället på de sorgliga små detaljerna i vardagen som man helst vill blunda för, men som går rakt in i hjärtat när någon sätter sig ned och skriver ner det. Det var litet annorlunda, och jag älskar det, på ett makabert men ändå vackert sätt.
Några exempel:

Gamla män som beställer 1 kaffe och 1 tårtbit. Viker försiktigt skinnhandskarna och hänger hatten på stolen bredvid. Och sedan bara sitter där och tuggar långsamt, långsamt som om att förmiddagen skulle försvinna fortare.

Pappor som går fort fort och ett litet barn i obekväm overall som springer efter och ropar
"Men vänta pappa, vänta du går för fort!"

Den stora orangutangen på Amsterdams zoo som sitter i ett blåkaklat rum och bara, sitter där. Och barnen vinkar och vinkar och den stora orangutangen håller i en pinne och blicken är så jävla glasartad och det finns inga andra pinnar i det blåkaklade rummet än den han håller i.

Rebecca Norris Webb

När pappor börjar gråta när deras mammor begravs och man sitter bredvid och är kanske inte mer än elva år. Och man börjar också gråta. Man gråter bort fyra näsdukar, men inte för farmorn utan för att man aldrig har sett sin pappa så ledsen.

Onyktra tjugoåringar som ramlar ut från klubbarna runt stureplan och ber sina kompisar ta bilder med mobilkamerorna. Och de sätter sig på knä vid en uteliggare och gör kaninöron och folk samlar sig runt och applåderar och uteliggaren är utslagen och märker ingenting.

När jag var elva år och vi skulle skriva något bra till alla i klassen, en lapp för varje person. Och flickan som var mobbad började gråta när hon fått sina lappar och sa rakt ut att ingen någonsin hade sagt så fina saker om henne. Och en av pojkarna i klassen frågade hur många hon hade fått och det visade sig att hälften av klassen inte hade skrivit till henne.