Panikdag på jobbet. Jag kände mig urduktig 90% av tiden, för jag kunde svara på de flesta frågorna, och jag visste vad jag höll på med. Underbart! Sedan brakade helvetet löst och jag tappade kontrollen, kändes det som. Alla ville allt samtidigt, typ halva hotellet kom ned och ville saker hela tiden. Då steg pulsen, och jag har väl inte riktigt slappnat av ännu.
Musiken älskas, cykelturerna hem mitt i natten är mitt livs höjdpunkt just nu, och jag sitter mest och matar i mig FullMetal Alchemist. Tänker mycket på Japan, samt pratar mycket för mig själv här i mitt ensamma rum. Dansar runt i villan på Mastvägen när ingen är hemma, och trycker på knappen till kaffemalaren och häller i mig nybryggt kaffe konstant.
Annars drömmer jag om en kropp som inte är päronformad, och tycker att mat mest känns onödigt igen. Min kvällsyrsel som har varit med mig i hela mitt liv har återvänt med större styrkor, men jag sitter mest här i sängen och tänker "Oj, vad luddigt det blir". Jag har börjat studera kanji igen, och jag skakar på huvudet åt mitt patetiska minne som inte ens kommer ihåg de enklaste av enkla. Jag känner mig storslagen och ynklig, på samma gång, medan jag springer igenom den förvirring till liv som jag nu lever i.
Om jag någon gång i mitt liv kunde filma den inre bilden jag har i mitt huvud, så skulle jag inte behöva skriva några mer ord eller förklaringar. Hela min existens som människa och person känns som den inre bilden som inte går att förklara. Flum-flumililum-flum~
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar