Jag har ofta bilder i huvudet på hur mina känslor ser ut i fysisk form. Ofta ser jag mig själv reagera på saker som jag själv inte uttrycker. Som till exempel att vandra runt i cirklar. Hur man knyter händerna vid sidan om kroppen, lutar sig fram och skriker. Själv står man kvar på samma plats, kolugn.
Just nu ser jag mig själv stå förvirrad i mitten (av någonting) hållandes i tusentolv små röda trådar. Sedan tappar jag dem. De röda garntrådarna fladdrar sakta till marken och blandas och trasslar ihop sig. Förtvivlad står jag kvar där i mitten och blickar ut över förvirringen av garntrassel. När jag tror att jag kommit på vilken garnbit det var jag ville ha tag i, var jag ska börja någonstans, så tar jag ett steg frammåt. Men jag hejdar mig, och sätter tillbaka foten där den satt fastklistrad från början. Jag hukar mig ned, petar litet på de garntrådarna som är närmast, men tar inte tag i någon. Jag ställer mig upp igen, kisar mot horisonten av röda trådar och försöker desperat komma på vad tusan det var mina tankar skulle ta mig.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar