Ja, ja.

Jag skrev "Du har gett mig mycket att begrunda, och jag hoppas att du åtminstone förstår litet av hur jag känner".
Han svarade inte.


Jag hade glömt bort hur det känns när hjärtat brister. För det är verkligen så det känns. När jag läste de där ödesdigra orden "Jag tror inte det här är någon idé", så svällde bröstet upp och det gjorde så otroligt ont. Men jag vägrade gråta, jag ville inte, och det gjorde bara smärtan ännu värre. Ett dunkelt ludd som växte sig större och hämmade lungorna, men som satte hjärtat i ultrarapid. Sakta men säkert slets jag ännu mer itu medan jag läste om de där orden gång på gång. Det kändes verkligen som om jag skulle gå sönder. Jag var tvungen att pressa händerna mot bröstkorgen, för det kändes som om allting skulle falla isär, ut, om jag inte höll mig själv på plats.