Jag drack väldigt mycket alkohol, och det var väl bra på ett sätt. Jag hade ypperligt trevligt med denna nu 32-åriga man till lärare. Vi drack vin och satt utanför en restaurant vid trottoaren. Flera timmar senare kom servitrisen ut och sa "Öh, jag måste ta era glas nu". Det blev prat om Andrew Bird, dikter, skolan och allmänna och oallmänna saker. Som vanligt.
Mot slutet blev det svårt för mina händer att hålla sig borta från honom, för jag är så fruktansvärt ensam. Det var lätt att läsa hans ögon-- de glittrade som alltid annars. Så jag höll mig på avstånd. Och jag pratade inte om Michael, vilket jag hade lovat mig själv att inte göra. Så high score för mig att jag lyckades hålla min självdisciplin för en gångs skull. Men såklart så lyckades inte alkoholen bedöva alla mina känslor. Nej. Minnen av Michael sköljdes över mig mot min vilja. Kippiga andetag och våta ögon börjar bli ett obligatoriskt element i min vardag, verkar det som.
Men det är bättre nu. Tror jag.
Men hur som helst, det var trevligt att träffa läraren igen. Jobbet jobbar på som vanligt, och kommentarerna om hur tjock jag har blivit fortsätter hagla i ojämna skurar. Skolan suger, och lärarna blir frusterade över min avsaknad av engagemang. Jag är väldigt ensam och har börjat drömma drömmar om män som inte existerar igen. Sedan vaknar jag upp med ett hål i mitt hjärta, och jag undrar när det är som hysterin ska bryta ut och jag förlorar mig själv.
Fast jag mår rätt så bra. Förutom ensamheten, tjockheten och en tvättmaskin som inte fungerar, så mår jag rätt bra. Böcker är bra vid sådana här tillfällen.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar