Jag har två känslor. Den enda har en mental bild av mig själv som står och viftar beskymmerslöst med ena handen med ett "Ja, ja"-uttryck i ansiktet. Den andra kryper fram ibland när jag minst anar det, och den drar med en sådan enorm kraft att jag blir rädd. Den mentala bilden skulle kunna beskrivas som en identisk kopia av Leeloo i Fifth Element när hon precis blivit skjuten och hon ligger och skrik-gråter för hon vet att hon håller på att dö. Ungefär så hugger saknaden till i mig ibland vid valda tillfällen, och jag saknar M något otroligt. Mina impulser säger åt mig att ta min väska och springa till nästa tåg som kan ta mig till honom. Istället ligger jag lealös på sängen i några minuter och begrundar denna idé, och försöker övertala mig själv att det inte är någon bra idé.
Nästa dag mår jag bra igen, och jag undrar vad jag tänkte på, egentligen. Lätt som en plätt är det här, ju! Jag behöver inte honom, och jag tänker förvånat hur lätt det är att vara utan honom.
Men sedan ligger jag där igen och flätar armarna runt bröstkorgen för att hålla allt det där onda inne.
Jag har fel. Det är inte lätt som en plätt att hantera när man blir sårad av en annan person.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar