Kramp

Jag är så otroligt trött på den där krampen i bröstet som saknar en person som jag egentligen inser är rätt värdelös. Men det är som om han har slitit ut ett organ ur mig som gör att jag inte kan fungera som jag ska. När får jag tillbaka den Emelinan som fungerar som hon ska? Jag vill att mitt blod ska pumpa problemfritt, utan avbrott av saknadskramp.

Idag var en tung dag på jobbet. Folket där har börjat ta avstånd från mig ända sedan jag stormade ut från kakätandet som innebar Claudias födelsedagsfirande. Till mitt försvar så hade jag precis återigen fått höra hur tjock jag var (som om jag skulle äta kaka då), Dwight hade varit ett as mot mig som vanligt, och Michael-krampen pumpade ut misär i mina ådror.
I min hopplöshet sökte jag mig till Josh idag och bara lutade mig mot hans rygg. Han vände litet på huvudet för att se vem det var, men sedan bara stod han där. Sedan avbröt flickorna min balsamkur för själen genom att börja fnittra och säga "AAWWWWW~". Ett vagt leende pressades från mina läppar och sedan tvingade jag mig själv därifrån.
Nehas ständiga tjat om hennes roommate tröttar ut mig. Lubas ständiga problem med Dwight och alla andras attityd får mig att sucka uppgivet. Jag orkar inte stå där och le och säga "allt blir bra" eller "vilket as!". Jag vill bara ha ren och simpel närhet, utan prat, för jag har pratat färdigt. Det finns inte så mycket mer att säga, för jag har redan sagt allt tusen gånger.