Jag skrek med målbrottsröst

När jag var femton så älskade jag Kent. Deras skivor snurrade jämtjämtjämt i den taniga bandspelaren jag hade hos pappa. Jag lagade kaffe, tände ljus och bara satt där i mörkret alldeles ensam. Mitt liv hade blivit fokuserat på den alternativa stil som jag älskade så mycket. Mitt hår var svart och jag satt och kände mig ensam. Jag var den enda i hela Oxelösund som såg ut som jag gjorde. Pojkarna skrattade åt mig i korridorerna, och flickorna rynkade litet på näsan åt mina klädkombinationer. Frustrerad skrek jag in i kudden och längtade, längtade tills jag skulle börja gymnasiet och träffa jämnlikar. Folk som också skulle ha svart hår och förstå varför jag tyckte så mycket om Kent.

När jag väl började gymnasiet, så upptäckte jag snabbt att det inte fanns någon som riktigt såg ut som jag där heller. Istället hittade jag vänner som inte brydde sig om att jag målade stjärnor vid ögonen eller att jag dyrkade Kent. Istället småskrattade de litet och kallade mig för Popparen eller Emo (efter mitt namn och mitt humör). Jag kände mig bekväm.
Och så satt jag där under hösten i första ring och tände återigen ljus, drack kaffe och lyssnade till de deprimerade tonerna av Jocke Bergs ord. De kröp under skinnet på mig och hjälpte till att måla svarta hål som sög in mig i min egen negativitet. Jag trodde på varenda ord som Jocke sjöng, och det fick mig att gråta och göra hålet ännu större. Jag var ju så otroligt ful och äcklig, och Kent hade bara visat vägen till denna uppenbarelse.



Men även om Kent inneburit många tunga stunder för mig, så kan jag inte hjälpa att känna ömhet inför deras musik. Faktum är att Jocke Bergs ord är fortfarande sanna, beroende på hur man vrider och vänder på dem. Han är en otroligt bra textskrivare med sina korta, rimmande meningar som förtäljer så mycket mer än vad de ser ut att göra. Och även om Kent ledde vägen till något som jag aldrig riktigt lyckas rycka mig upp ur, så har de ändå alltid varit där för mig, bitterljuva som de är. De personifierar den där tonårsångesten-- ett evigt berättande om överdrivna känslor och meningar som bara blir fel. En liten inblick i någons liv som man kan tolka som sitt eget är ett fenomen som är en återkommande faktor i deras musik. Men det är vackert, att en enkel låt kan beskriva så mycket mer än vad en vilsen tonåring kan.


Kent - Stoppa Mig Juni (Lilla Ego)
Någon hade sagt att jag var feg,
Lilla Ego, fy skäms...
Att jag alltid stod där bakom och höll med.
Sanningen känns.
Jag har skuggat dig i kylan en hel dag
för att lämna tillbaks den undanflykt som jag stal.

Tar 2:an, sitter ensam längst bak,
Lilla Ego, sitt still!
Jag har gått i dina fotspår hela dan till Hagnesta Hill.
Den första snön har fallit, allt är halt
och min halsduk blev kvar på en hållplats utanför stan.

Jag samlar allt mitt mod här vid allén,
Lilla Ego har rymt.
Jag skrek med målbrottsröst,
Jag hatar er!
Som barn var jag grym.

Den här känslan som jag har är inte min.
Den blev kvar, är den din?
Den smakar som du.

De tårar, kan man gråta som en karl?
Snälla du förlåt mig, jag glömde vem jag var.
Snälla, sluta lyssna; glöm allt jag sa.
... Jag mår bra.
Du måste lämna mig ifred.

De tårar, kan man gråta som en karl?
Snälla du förlåt mig, jag glömde vem jag var.
Snälla, sluta lyssna; glöm allt jag sa.
Jag mår bra.
Du måste lämna mig ifred!
Jag behöver ingen hjälp!
Vill du hjälpa, hjälp dig själv!
Jag behöver ingen hjälp!
Så lämna mig ifred!
Lämna mig ifred...
Lämna mig ifred...