Two towering blondes

Jag sitter och läser Laurans texter om när hon återvände till Tokyo 2006. Det känns absurt att läsa partierna där jag kommer in i bilden. Min och Laurans vänskap är en av de mest speciella jag upplevt i hela mitt liv. Varje gång jag träffar henne så känns det som om några kameror slås på och någon i bakgrunden skriker "Action!". Kanske är det omständigheterna, all drama som fyllde hennes liv som gjorde det. Jag tror inte att jag förstår mig på den människan än idag, även om hon har berättat saker för mig som hon inte har berättat för någon annan. Jag känner henne nog bättre än de flesta andra, och antagligen bättre än vad hon tror att jag gör.

Jag vet inte riktigt vad man kan säga om en person som säger "Du kan flytta in hos mig" efter att vi träffats en gång innan. Jag kände mig övergiven och arg, och hon svepte in och räddade mig. Resten är omkringrullande på tatamimattor i Laurans kackerlacksfyllda lägenhet. Det är en Lauran som rockar loss till Guitar Hero medan jag ligger bredvid och tittar på. Det är kedjerökande på taket och prat om fyrhjulingsolyckor i öknarna i Californien. Det är Lauran som väcker mig med nybakade pannkakor och japanska päron till frukost. Det är min upptäckt av Vivienne Westwood och misär som knyter samman två människor som egentligen inte skulle ha träffats om det inte vore för konstiga omständigheter. Det är som en kärlekshistoria fast i vänskapsform. Någon gång ska jag också skriva ned exakt hur våran resa tillsammans såg ut.