Jag började min morgon med att sätta på en skiva som min lärare skickat till mig för längesedan. Jag är dum och har aldrig lyssnat på den förrän nu. Tänk er min förvåning när jag hör hans röst läsa upp en dikt som han dedikerat till mig. Jag har inte hört den där mannens röst på nästan ett år nu, så det kom som en chock när hans röst fyllde hela mitt rum.
Det blev nästan som någon sorts kallsvett som byttes ut mot en brännande hetta. Min kropptemperatur slog vilt omkring sig, så jag gick runt där och kände mig smått inochut. Mina kinder färgades röda när han läste "I, as kisses", och jag tänkte "Jag måste stänga av, jag måste stänga av". Men det gick bara inte.
Resten av dagen bara läste och lyssnade jag. Jag grät bittert när jag läste alla ord han skrivit. Jag tänker att jag aldrig kommer att hitta någon man som älskar mig så mycket som han gör. Men även om jag sitter och gråter som ett barn på min säng över ensamhet och hur jag är inkapabel till att släppa in nya människor i mitt liv, så känner jag mig lugn när jag läser hans ord.
"Know one more thing. I will never abandon you. I promise you. Never. [...] I have no finer words to make you believe what I say. No sharper tools are to hand. Here language fails and only time will prove me true."
Så jag skriver långa rader av ord som blir till meningar. Meningar blir till texter som blir en berättelse. Sedan slänger jag mig över telefonen och skriver att jag önskar att jag kunde träffa honom, nu.
Efter fem minuter ringer min telefon, och det står Nicholas på den. Efter många åttor- och cirkelgångar i regnet så lägger vi på. Jag känner mig ren och lugn innuti. Jag ler och tänker att han höll sitt löfte. Någon gång ska jag försöka beskriva hur det känns att ha en alldeles egen poet som kommer och räddar en när ingen annan kan. Men det blir en annan gång.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar