Jag vaknade tidigt för att äta en sista frukost med Petrolainen. Hon gick, och jag svävade runt i den tomma lägenheten till tonerna av Jónsis nasala röst. Efter en stel bussresa hem till Götelaborget, så slänge jag resväskan på golvet och satte igång samma skiva igen. Sedan lade jag mig på sängen och bara lyssnade i två timmar. Därefter tvångsgästade jag min bror, och medan han lagade mat så försökte vi efterlikna den isländska mannens omöjliga röstregister. Sedan låg jag över halva bordet för att komma så nära högtalarna som möjligt. Grow Till Tall rörde mig till tårar, sådär som vackra låtar kan göra ibland. Och jag tänkte,
Jag kan aldrig göra något med måtta.
Jónsi med nya skivan Go. Kommer antagligen bli årets bästa? Kanske?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar