"Du förstår det själv, va?", säger han
Jag förstår, svarar jag.
"Men du skulle ändå kunna döda för att vara med honom?"
Ja, svarar jag.
Jag förstår! Jag förstår! Okej, förstår ni att jag förstår? Jag är trött på det här. Han är en äcklig, självgod japan som jag skulle kunna ge min högra arm för att få vara med. Punkt och slut. Var det inte flera år sedan vi kom fram till det här?
Medan jag sitter och skriver brev efter brev efter brev som måste skrivas om hela tiden, så tänker jag att Nicholas aldrig kände till den här sidan av mig. Han fick det lågmälda, Andrew Bird-lyssnande, diktläsande, ordälskande, romantiska jaget. Han fick en skymt av en svart varelse som väser historier om destruktivitet och ensamhet.
Men han såg aldrig den besatta delen av mig. Den som på något sätt är ihopmorfad med den svarta varelsen. Den som blir något slags oresonligt monster som bara måste ha, ha och ha och aldrig vill lyssna på logik. Den där biten som verkligen menar det när jag säger "Jag älskar honom". Den biten som gör att jag inte vill andas under en låt för att det förstör, eller den biten som skulle kunna ge sin högra arm för en person jag aldrig träffat.
Den biten såg han aldrig, och jag vet inte om jag vill visa den heller. För ingen förstår ju.
2 kommentarer:
men jag förstår dig, även om våra fangirlismer ser olika ut. och jag förstår absolut känslan av att en, för vissa människor, döljer en stor del av en själv, just den delen.
jag förstår hur en tänker att vissa perioder i livet har det vart sjukt destruktivt men att en ändå inte skulle vilja byta sin besatthet mot något i världen för en har vuxit och utvecklats så enormt av vissa intryck/händelser kopplade till objektet för ens obsession... för mig känns det som något förbjudet och inget jag talar högt om (förutom med andra fangirls) men det största ansvaret för min självutveckling har ju fiktionella karaktärer tagit, haha.
Det där sista du skrev är precis det jag menar. Den där biten som folk oftast inte förstår. Att den där besattheten har ett ärlikamed-tecken med destruktivitet. Och om man nämner de, så sitter de som frågetecken och undrar hur man kan tycka om en person som får en att agera oresonligt. Men det är ju just det, att man har ju också växt och lärt sig något under den perioden, och att objektet för besattheten nästan ter sig ännu starkare efter det. Det är en konstig cirkel som man trivs med, på något sätt.
Och jag kan verkligen förstå att man skulle dölja en sådan bit med flit. Jag gör det aldrig riktigt med flit, eftersom jag tror starkt på att man ska visa vem man är, även de dåliga sidorna. Mest brukar jag inte prata om det för att jag helt enkelt inte tror att personerna jag pratar med kan relatera.
Jag tycker verkligen att hela den här diskussionen om besatthet är ett otroligt fascinerande ämne. Jag menar, jag tycker ju tillochmed själv att jag är puckad i omgångar.
Skicka en kommentar