Vardagslycka

Jag bad min bror köpa brännskivor till mig häromdagen. När jag kom hem och kikade i påsen, så höll jag på att krevera. Det var de snyggaste CD-skivorna jag sett i hela mitt liv! De ser ut som LP-skivor i miniformat. Av någon anledning slutar det alltid med att jag sitter och fingrar på dem. Jag menar, det är en CD som ser ut som en LP!

Dey look laik dis.

Uppgift #1

Ja, som sagt så har jag och Caro-ro börjat med ett projekt. Caro-ro ska lägga upp ett recept på sin blogg en gång i veckan som jag ska laga. För jag äter nästan aldrig lagad mat.
I gengälld ska jag ge henne en uppgift. Den första veckans uppgift är återanvänd. En gång i tiden försökte jag få Linda att bli mer verksam, men det gick inte så bra. Hon gav upp efter den här uppgiften.

Uppgift #1:
Klä dig helt i en färg och ta sedan kort på det. Om du väljer rött, till exempel, så måste du ha röda strumpbyxor/klänning/byxor/skor etc. Allt rött i ett set. Du får inte välja svart eller vitt. Sorry dude! Det ska ju vara litet svårt. Ett tips är att låna kläder från vänner om du saknar ett helt set i en färg.




Ps. Caro: Får jag länka till din blogg? Jag antar att den är allmän? No?

My marbles

Jag märker att inläggen börjar bli en enda stor klump av Gackt, igen. Det är verkligen inte med flit. Jag är inte ens inne i en Gackt-period för tillfället, det bara blir så. När ekonomin raserar, det glada humöret släcks och illamåendet får mig att gråta så vill man bara försöka glömma bort det en stund. För man tänker på det jämtjämt ändå. Och då kan ett fint anlete lysa upp vardagen, även om det bara varar en minut.

Hello Gackt!

Jag läser en blogg som heter Quarter Void. Det är en tös som heter Ylva som skriver den. Egentligen har jag vetat vem Ylva är väldigt länge, för det fungerar litet så när man är intresserad av japansk kultur. De svenskar som är verksamma på internet blir man helt enkelt medveten om.
Jag lade först märke till Ylva för några år sedan då jag såg henne iklädd en pälsboa med en Vivivenne Westwood brosch. Det behövdes liksom inte mer. Jag tänkte "Den där människan är nog bra".

Idag, flera år senare, så vet Ylva också vem jag är. Internet är sannerligen en underlig plats, där man kan flyta omkring och veta vilka folk är i flera år utan att ens prata med varandra. Men just idag fick jag ett inlägg tillägnat mig. Jag blev överlycklig!

Det som hände en gång som stannade kvar

"Du är som en helt annan person när du dricker", säger Björnen som är vänd mot datorskärmen. Jag skämtar bort det med ett nejmenvadpratarduom, och stirrar sedan intensivt på Kyo som skriker och vrider sig på Youtube. Sakta men säkert börjar jag föra över Björnen till Den Mörka Sidan, och hittills har han fastnat för Fukai (CoV version), THE FINAL och Kasumi. Jag gnider mina händer medan han plötsligt påpekar hur mitt gillande av Gackt är helt oresonligt.
"Du förstår det själv, va?", säger han
Jag förstår, svarar jag.
"Men du skulle ändå kunna döda för att vara med honom?"
Ja, svarar jag.

Jag förstår! Jag förstår! Okej, förstår ni att jag förstår? Jag är trött på det här. Han är en äcklig, självgod japan som jag skulle kunna ge min högra arm för att få vara med. Punkt och slut. Var det inte flera år sedan vi kom fram till det här?

Medan jag sitter och skriver brev efter brev efter brev som måste skrivas om hela tiden, så tänker jag att Nicholas aldrig kände till den här sidan av mig. Han fick det lågmälda, Andrew Bird-lyssnande, diktläsande, ordälskande, romantiska jaget. Han fick en skymt av en svart varelse som väser historier om destruktivitet och ensamhet.
Men han såg aldrig den besatta delen av mig. Den som på något sätt är ihopmorfad med den svarta varelsen. Den som blir något slags oresonligt monster som bara måste ha, ha och ha och aldrig vill lyssna på logik. Den där biten som verkligen menar det när jag säger "Jag älskar honom". Den biten som gör att jag inte vill andas under en låt för att det förstör, eller den biten som skulle kunna ge sin högra arm för en person jag aldrig träffat.
Den biten såg han aldrig, och jag vet inte om jag vill visa den heller. För ingen förstår ju.

doof

Av någon anledning så finner jag det otroligt underhållande att jag inte kunde slita min blick från bilden till vänster. En käklinjebild, och jag sitter som ett fån med öppen mun.

Kras, kras

Som en liten notis kan jag nämna att jag är trött på allt vad män heter, just nu. Kom inte nära mig och hör inte av er, för jag kommer ignorera er. Jag har blivit floodad sedan jag återvände till Göteborg, och det har satt mig i situationer jag faktiskt inte orkar ta tag i just nu. Jag vill ha vänner, inte pojkvänner. Jag hör av mig när mina bitar är ihoplimmade igen.

I never, never, never...

Jag har faktiskt skrivit inlägg. Jag har bara inte lagt upp dem ännu, för av någon anledning så ratar jag vardagsrummet just nu. Ett faktum är att jag bara kan komma åt internet här, där alla kommer och går hela tiden. Och jag känner väldigt sällan för att skriva om mina festvanor och känsloliv när det sitter en pensionär bakom mig som kan läsa. Jag har inget emot pensionären, men jag känner litet att ens privata tankesfär ska vara just det-- privat.

Jag började min morgon med att sätta på en skiva som min lärare skickat till mig för längesedan. Jag är dum och har aldrig lyssnat på den förrän nu. Tänk er min förvåning när jag hör hans röst läsa upp en dikt som han dedikerat till mig. Jag har inte hört den där mannens röst på nästan ett år nu, så det kom som en chock när hans röst fyllde hela mitt rum.
Det blev nästan som någon sorts kallsvett som byttes ut mot en brännande hetta. Min kropptemperatur slog vilt omkring sig, så jag gick runt där och kände mig smått inochut. Mina kinder färgades röda när han läste "I, as kisses", och jag tänkte "Jag måste stänga av, jag måste stänga av". Men det gick bara inte.

Resten av dagen bara läste och lyssnade jag. Jag grät bittert när jag läste alla ord han skrivit. Jag tänker att jag aldrig kommer att hitta någon man som älskar mig så mycket som han gör. Men även om jag sitter och gråter som ett barn på min säng över ensamhet och hur jag är inkapabel till att släppa in nya människor i mitt liv, så känner jag mig lugn när jag läser hans ord.

"Know one more thing. I will never abandon you. I promise you. Never. [...] I have no finer words to make you believe what I say. No sharper tools are to hand. Here language fails and only time will prove me true."

Så jag skriver långa rader av ord som blir till meningar. Meningar blir till texter som blir en berättelse. Sedan slänger jag mig över telefonen och skriver att jag önskar att jag kunde träffa honom, nu.
Efter fem minuter ringer min telefon, och det står Nicholas på den. Efter många åttor- och cirkelgångar i regnet så lägger vi på. Jag känner mig ren och lugn innuti. Jag ler och tänker att han höll sitt löfte. Någon gång ska jag försöka beskriva hur det känns att ha en alldeles egen poet som kommer och räddar en när ingen annan kan. Men det blir en annan gång.

död.

Jag är smått död sedan igår. Jag drack kontant i 10 timmar, därav teh d43dness. Jag har bara läst serier av Don Rosa hela dagen och gottat mig i sängen. Här en bonusbild. Jag hoppas den gör er lika glada som den gjorde mig.

Gackt har en förmåga att spatsera runt i traditionella japanska kläder för tillfället. Det har jag verkligen inget emot.

Eljay

Jag kommenterade till Laurans LJ angående hennes recaps-historier i Tokyo:
I love this. Keep writing, because I want to keep on reading. So nostalgic.

Lauran svarade:
Oh I'll keep going. Miss coming home to you to snuggle in your futon with whenever I'm feeling blue. I need more Emelina in my life.


Hur kan man inte bli glad över ett sådant svar?

Jinx

För 24 timmar sedan så tänkte jag "I år blev det visst ingen spontannederbörd som det alltid brukar bli när man tror att våren är här för att stanna". Ni vet när man blir chockad över att snön kommer en sista gång, ungefär som vintern med en väsning säger "Glöm inte bort mig, jag kommer tillbaka snart igen".

Så jag jinxade vädret. Förlåt, invånare i Sverige. Det är mitt fel att det plötsligt började spontanhagelsnöa i Göteborg. Hur klarade sig resten av Sverige?

Jinx.

En kommentar angående förra inlägget

caroline sa...
Men du, vi ska inte göra en grej av det här då? Varje vecka skickar jag dig ett recept du måste testa, varje vecka skickar du mig... en uppgift jag måste göra. Jag vet inte vad, kanske en text att skriva eller nåt? Ett foto att ta? Ett utbyte av uppgifter liksom :D

Waddaya say E?


Bäst.

to grow and grow till tall

Vad är det med Hannes och Anja, egentligen? Jag får alltid mat-orgasm när jag är där och hälsar på. Jag menar, hur bra kan man vara på att laga mat, egentligen?
Kanske beror på att jag själv är urusel på det. Vi diskuterade detta i helgen. Matlagning. Och när jag fick frågan "Vad brukar du laga?", så var det helt tomt i huvudet. Jag kunde verkligen inte komma på en enda varmrätt som jag brukar göra. Förutom att jag hade två veckor då jag bara lagade omeletter hela tiden. Annars så äter jag bara knäckebröd, knäckebröd och ännu mer knäckebröd. Makaroner, tonfisk och majs om jag vill ha varm mat. Min nästa tanke är-- hur kommer det sig att jag inte dött av näringsbrist ännu?

Annars så fortsätter spammandet av Jónsi för tillfället. Mmm, Boy Lilikoi, Go Do, Around Us, Grow Till Tall och nejjustdet hela albumet.

You grind your claws, you howl, you growl unafraid of Hoi Polloi

Jag vaknade tidigt för att äta en sista frukost med Petrolainen. Hon gick, och jag svävade runt i den tomma lägenheten till tonerna av Jónsis nasala röst. Efter en stel bussresa hem till Götelaborget, så slänge jag resväskan på golvet och satte igång samma skiva igen. Sedan lade jag mig på sängen och bara lyssnade i två timmar. Därefter tvångsgästade jag min bror, och medan han lagade mat så försökte vi efterlikna den isländska mannens omöjliga röstregister. Sedan låg jag över halva bordet för att komma så nära högtalarna som möjligt. Grow Till Tall rörde mig till tårar, sådär som vackra låtar kan göra ibland. Och jag tänkte,

Jag kan aldrig göra något med måtta.

Jónsi med nya skivan Go. Kommer antagligen bli årets bästa? Kanske?

Fabrikerat

Lauran håller för tillfället på med att skriva ned hur hennes år i Japan såg ut. Hon är inne på dag tre/fyra nu. Jag tycker det är alldeles knäpptokigt att hon träffade oss under hennes allra första dag i Tokyo. Det känns också fortfarande konstigt när hon skriver om mig. Det blir som något sorts bevis på att det faktiskt har hänt.
Jag har gått igenom mina minnen ifrån Japan minst hundraelva gånger. Ibland känns det som om det inte ens har hänt. Det känns som ett fabrikerat minne som någon annan har upplevt. Som någon sorts ettårsfilm som något spelat in och sedan visat mig.

"Sometime after Emelina came and the party commenced!! Hayato, Emelina, and I got a bit silly, and took a bunch of pictures and videos. I have so many good memories of that day. It was better than I could have dreamed of. Much MUCH better, and this time, there were new friends. I went home drunk on happy that night. I wished every day could be Harajuku Sunday."

Boy Lilikoi

Jónsi ska ju komma till Way Out West. Jag har precis börjat lyssna in mig på hans 2010 album, och nu är jag litet såld. Jag älskarälskar sådan här musik. Var det någon som sa dynamiskt?

Jonas vill vara anonym

När vi ändå håller på, så kan vi ju fortsätta med roliga Youtube-klipp. Den här gången på svenska.

En av de bästa reklamerna

Omformulera

Jag tror att det är ungefär nu som jag begår självmord på grund av min oförmåga att skriva. Jag har erfarenheter och upplevelser att plocka handling ifrån, men jag kan verkligen inte skriva. Det går bara inte. Jag börjar om och börjar om, suddar och omformulerar mig. Till slut ger jag upp och skriker av frustration.

Jag har sedan gymnasiet insett att jag har en fallenhet att snurra in mig i för långa meningar. Det är tusen tankar jag vill få ned i en enda mening, men någonstans på vägen tappar jag den röda tråden. Så jag försöker plocka upp den igen. Men den röda tråden är redan tappad, och jag kan inte få min text att bli vettig igen.

Jag springer igenom monsunen

En vag tanke där längst bak i huvudet föreslår att jag ska sluta fylleskriva svar på folks facebookuppdateringar sent om nätterna. Men jag har ju så otroligt roligt och småskrattar för mig själv. Jag är smått uppkäftig och svar på tal:ig och orden bara rinner ur händerna på mig. Sådär som jag ibland önskar att jag vore på riktigt, inte bara när jag druckit och flamsar omkring för mig själv. Så jag orkar inte riktigt lyssna på vaga förslag. Jag bara gör, för en gångs skull. Vem vet, nästa gång kanske jag kan uppbåda samma beteende inför en verklig människa? Tanken är övermäktig.

För övrigt var det en fråga om Tokio Hotel på dagens quiz. De spelade Monsoon, och jag tog pennan ifrån min bror och sa "Det stavas med i och inte med y". Varpå min bror och dennes vapendragare säger sarkastisk "Är det verkligen så? Oj, vad du kan. Du borde få Nobelpris för den kunskapen. Det är ju otroligt."
Ja, varför inte? Jag undrar vad det Nobelpriset skulle heta. Hursomhelst så skulle jag iaf skrika "ÄNTLIGEN!!" när de ropade upp mitt namn.

Two towering blondes

Jag sitter och läser Laurans texter om när hon återvände till Tokyo 2006. Det känns absurt att läsa partierna där jag kommer in i bilden. Min och Laurans vänskap är en av de mest speciella jag upplevt i hela mitt liv. Varje gång jag träffar henne så känns det som om några kameror slås på och någon i bakgrunden skriker "Action!". Kanske är det omständigheterna, all drama som fyllde hennes liv som gjorde det. Jag tror inte att jag förstår mig på den människan än idag, även om hon har berättat saker för mig som hon inte har berättat för någon annan. Jag känner henne nog bättre än de flesta andra, och antagligen bättre än vad hon tror att jag gör.

Jag vet inte riktigt vad man kan säga om en person som säger "Du kan flytta in hos mig" efter att vi träffats en gång innan. Jag kände mig övergiven och arg, och hon svepte in och räddade mig. Resten är omkringrullande på tatamimattor i Laurans kackerlacksfyllda lägenhet. Det är en Lauran som rockar loss till Guitar Hero medan jag ligger bredvid och tittar på. Det är kedjerökande på taket och prat om fyrhjulingsolyckor i öknarna i Californien. Det är Lauran som väcker mig med nybakade pannkakor och japanska päron till frukost. Det är min upptäckt av Vivienne Westwood och misär som knyter samman två människor som egentligen inte skulle ha träffats om det inte vore för konstiga omständigheter. Det är som en kärlekshistoria fast i vänskapsform. Någon gång ska jag också skriva ned exakt hur våran resa tillsammans såg ut.

Jag behöver litet mer tid i verkstaden

Jag satt och väntade på en vagn, och en man frågar om han får låna min tändare. Han försöker prata vidare med mig, tills det att en man kommer och ställer sig hotfullt nära och tittar argt på mannen.
"Vilket land kommer du ifrån?" undrar den ilsket stirrande mannen.
Han får följe i form av två poliser som tillsammans bildar en cirkel runt tändar-lånar-mannen.
Vagnen kommer, och jag går därifrån. Underlig situation.

Tog en promenad runt Slottsskogen och besökte Marmelad. Marmeladsbesök är något jag och min bror börjat gå till varje gång han har en ledig strödag i veckan. Kaffe är bra. Och det är soligt väder också.

Slötittade igenom litet bilder igår. Som kvinna lär man sig att vissa vinklar, klädsorter och sminkningar fungerar. När det gäller fotografering av en själv så är jag nog ett proffs på att framhäva mig själv i vinklar som jag vet gör att jag ser snyggare ut än vad jag vanligtvis är.
Jag märkte hursomhelst att det inte bara var vissa bilder av de som togs när jag var nyhemkommen från Japan som gav en illusion av att jag såg smalare ut. Alla bilder visade samma sak. Jag var otroligt mycket smalare precis när jag kommit hem ifrån Japan. Detta är iofs inget jag inte kommit fram till tidigare, men den uppenbara skillnaden slog mig som ett slag i magen.
Man lever med sig själv vareviga dag, och jovisst, man kanske märker att magen putar litet mer eller att armarna har fått mer muskler. Men när jag tittar på bilder och med stora ögon frågar mig själv "Har min mage varit sådär platt?", så börjar jag må litet illa över det förfall som min kropp upplevt ända sedan jag blev invand med västerländsk mat igen.

Jag vill att förfallet ska ta slut, och jag vill definitivt kunna komma i de där drömjeansen som jag köpte precis när jag kommit hem från Japan. Jag är trött på det här ständiga snacket utan verkstad. Jag borde ta hand om mig själv nu när jag ändå har tid. Hell, tid är det enda jag har. Så nu behöver jag ett kg P3-dokumentärer och långa, långa promenader. Det är ju vår, ändå.

got a chill of rocketude down my spine

Jag vet inte vad som tod död på mig först: Gackts awesomeness som är Ghost från VISUALIVE DVDn som släpptes nyss, eller de sjukt irriterande borrljuden så fort han rör sig. Du är ingen robot på riktigt, Gackt, tyvärr. So cut the crap och låt oss njuta av dansen OCH låten, mkay?

Kärlek, skrik och fest!

Jag snubblade över en knasig video på youtube. Eftersom jag måste utforska varenda liten millimeter av saker som faller mig i smaken, så kom den här fram. Jag tittade nämligen på den här videon (som för övrigt är värdelös). Men, i den hittade jag tre saker jag tyckte om.

1. System of a Down - Suite Pea länk till låt
2. Miyavi - Girls be Ambitious Remix Room NO 382 länk till låt
(jag har spammat den här låten i några månader nu)
3. SuG - Love Scream Party

Skitglad hest med coolaste tröjan som jag vill ha.

Och det är då den sistnämnda som är den knasiga videon. Ni som är gamla vänner med alla band som Japan kan erbjuda, känner säkert igen den här rosa, hysteriska alternativ-grejen till band som poppar upp litet då och då. Men för er andra kan det här kanske vara en upplevelse. Vem vet.
Anledningen till att jag är smått road av den här videon beror på att sångaren hoppar 00:32 i videon. Det var det enda som behövdes för mig. Ett hopp. Nu har jag på något stört sätt börjat tycka om låten. Plus att sångaren är så jäkla GLAD att jag inte kan låta bli att tycka om honom. Han ser ut och beter sig litet som en japansk version av Bill i Tokio Hotel. Fast en Bill som går på knark, förstås.

b-b-brownhaired girl

Jag var inte Göteborgs fiercaste brunett idag, men jag försökte ju iallafall.

Vivienne Westwood wants you to get a LIFE

På tal om random news som jag inte riktigt vet varför jag skriver här: Alex (as in gammalt ex som jag fortfarande är god vän med) har tatuerat halva sin rygg. En karp, japanese style. Jag läste på twitter att han skulle skaffa en, men scheisse, vad folk är modiga nuförtiden. När kommer min tatuering, egentligen? Jag har ju tillochmed fått ett OKGO! från Lauran, så vad väntar jag på?

pay my respects to grace and virtue

Så, nu är jag brunhårig på riktigt. Det är mörkt, rätt så mycket mer mörkt än vad jag hade tänkt mig. Men what can you do, än att bara rycka på axlarna och säga "Ja, ja". Jag kanske vänjer mig snart, vem vet. Jag vet hursomhelst att jag kommer vara Göteborgs fiercaste brunett imorgon. Varför jag har bestämt mig för att vara det vet jag inte, så fråga inte.

Jag känner mig väldigt nöjd med det mesta just nu. En sorts avslappnad galen typ som bara tar dagen som den kommer. En sådan där typ som sitter hukandes mot en vägg och röker. En sådan typ som vacklande hasar sig till mataffären med solglasögon dagen efter för mycket alkohol. Eller varför inte typen som ligger på rygg i sin säng och bara lyssnar på musik och försöker reda ut allt och ingenting. Kanske också typen som dansar på parkbänkar för att man känner för det, eller människor som ler finlurligt för alla hemligheter som inte existerar ännu. Sådan känner jag mig just nu. Och imorgon ska jag har solglasögon på mig om solen ligger på.

Discogrisarna

Såg för övrigt Disco Pigs. I was like '...Wut?' och fastställde att det var en väldigt konstig film. En väldigt, väldigt konstig film.

Precis vad jag inte behöver

Herreminjävlagud, nej, åh varför lägger folk ens upp sådana här bilder? Jag kan inte behålla mitt lugn, och jag behöver liksom inte ha fler bevis på att jag är en fånig fangirl. Och jag ska definitivt inte se sådana här bilder dagen efter att jag druckit på tok för mycket alkohol. Tänk på mitt stackars hjärta!

En av de minst, öh, "avslöjande" bilderna. Helt galet vad den mannen har muskler.
Och ja, det är Gackt, såklart.

Aber jetzt bin ich tot

Kvällens plan: Gå och ta ett glas vin
Kvällens egentliga skeende: Så mycket mer
Kvällens skador: Friktionsskador på fingret, svanskota skadad, köld

Med två dagar fyllda av alkohol i bagaget beger jag mig till In Contro för att möta upp Elisabeth med sällskap. Jag tänker mig ett glas vin och sedan hemgång. Ett glas blir till fler, och jag finner en jämlike som ger mig perspektiv. Sedan ger någon mig en shot, och jag kan inte längre återvända. Vi snubblar ut genom bakvägen pga stalkers, och för våran väg mot ”Näckrosdammen”, som får mig att tänka på efterfesthäng med Stolen tillsammans med Linda och alla de andra gamla svunna nätter vi spenderat med att passera dammen vid Humanisten. Till min förvåning så är det just hit mina 30+ vänner tar mig. Jag står där med öppen mun och tjuter av glädje över faktumet att min tro på mänskligheten, dess ålder och tendens till spontana saker ännu inte dött. I bakgrunden mixar någon låtar som basuneras ut, och jag ställer mig framför en okänd människa och säger ”Du glittrar!”.
Resten är lekparkshäng då jag skadar mig något fatalt, dans i lera och snack om IAMX med allmänt värda personer.
Sedan går jag hand i hand med någon längs Avenyn och pratar om olyckor. Eftersom klockan är alldeles för sent så vandrar vi hemåt genom kyrkogårdar och kalla gator. Vi kysser varandra vid hållplatsen och på spårvagnen och när jag kommer hem och ser mig i spegeln så är det fortfarande glitter kvar på min kind.

Att sätta käppar på fel plats

Vi pratar om jagkommerinteihåg.
Jag: "... Då sätter man litet käppar i shulet.... eller jag menar skjulet, för sig själv."
Bror: "........"
Jag: "..."
Bror: "Jag älskar att du rättar dig själv till att säga skjulet, när du egentligen menar hjulet. 'Hm, jag vill förstöra för mig själv, jag vet! Jag sätter in käppar i skjulet!'"

Detta var då årets största Burn!. Det är bara April, och jag har redan lyckats genomföra en av de mest korkade felsägningarna i det svenska språkets historia. Får jag skylla det på alkoholen? Eller är det mer okej om jag berättar att jag skrattade så mycket att jag fick ont i magen efteråt?

Imma smokin, wot u want?

En gång för längelängesedan.

Jun och alla andra dansöser som break:ar

I Tokyo sitter alla Yoyogi-dansare och hukar vid marken tillsammans med Barba.

Legendariska Barba. Han är en stjärna.

What can we learn from this, kids?

Linda is cuckoo-crazy Linda is even more cuckoo-crazy

Slutsats: En av världens bästa vänner residerar innuti denna galna människa.

Solskenstvätt

Solen skiner och jag blev precis överraskad med en tvättid. Jag är inte direkt världens bästa tvättare, men jag har såpass mycket kläder att jag klarar mig ändå. Ett av världens äldsta knep till hur du ska börja använda de där kläderna du nästan aldrig använder-- använd upp alla kläder. Då har du inget annat val än att dra på dig den där ljusrosa pastellklänningen. Den där klänningen som du annars aldrig orkar bära upp för, kom igen, den är ljusrosa.

Tvätt
Ingen tvätt

Luggen är klippt och jag har något som kan liknas med frisyr igen. Snart ska jag bli brunhårig på riktigt, och det blir första gången på många, många år. Jag är ju brunhårig egentligen. Precis som min bror. Fast på honom kan man inte se det för tillfället, för han rakade av sig allt sitt hår för någon vecka sedan. Jag skulle ljuga om jag skrev att jag aldrig tänkt tanken på att göra det själv.

De faktorer som påverkar

Jag sitter och finkammar IMDB på kortfilmer och filmer jag egentligen aldrig skulle ha sett om det inte vore för vissa talangfödda människor. Min bror suckar och säger "Ja, du är ju sådan", när jag berättar att min Sunshine-upplevelse nog höjdes pga en viss skådespelare. Jag kan inte riktigt hjälpa det, faktiskt. Jag var född till det här. Att besatt finkamma varenda liten vrå av allt jag tycker om.

Om jag fastnar för en skådespelare så måste jag se justprecisALLT som de har gjort. På samma sätt som jag måste se justprecisALLA filmer som Kubrick gjort. Eller se justprecisALLA filmer som Kaufman varit med och jobbat på. Eller läsa lyrics till justprecisALLA låtar som jag fastnar för. Eller varför inte läsa justprecisALLT som går att hitta av Sapfos förstörda verk.

Men när det kommer till skådespelare så får folk en irriterad rynka i pannan. Att fatta tycke för skådespelare anses nämligen ytligt, för det mesta. Det är ju utseendet som du faller för, eller nej vänta nu-- kan det vara så enkelt att man bara tycker att personen framför kameran gör ett så bra jobb att dina nackhår reser på sig. Att du får tårar i ögonen. Att du sitter och håller andan för att alla de element som bygger upp en film justprecis i det ögonblicket infaller i en perfekt symbios. Nej, vad dum jag är-- jag var ju bara påverkad av skådespelarens utseende.

Därför ska jag nu börja prata litet om mina favoritskådespelare. För sådana inlägg är long due, och deras talanger borde fler upptäcka. Vi börjar om några dagar. För nu är jag trött och vill äta chokladbollar.

Next up är denna hemlighetsfulla mannen.

A Scanner Darkly

En film jag ska se snart.

Musik av M83 med Teen Angst, min nya pimplåt.

Det händer saker, inte bara i Naruto

Karaktärer ur FullMetal Alchemist som för tillfället får mitt hjärta att slå hundra gånger fortare:

Envy

Kimbley

Ling Yao

Edward Elric

Roy Mustang

Det handlar alltså om galet fnitter och gudjagvetintevartjagskatavägen-nerver. Kan ingen jävel se till att kolla ikapp på Brotherhood så att jag har någon att diskutera med?!

YAYDRUGS!!!!!

Jag lever på någons sorts eufori som gör att jag känner mig hög hela tiden. Jag springer mellan ställen och människor och hinner knappt med mig själv. Av någon anledning är folk väldigt älskvärda mot mig på internet just nu, och det gör att jag flyger ännu litet högre. Kanske inte är en stor deal i sig, men när man levt ett halvt liv på internet utan att någon direkt kommer ihåg en, och helt plötsligt gör alla det-- då blir man glad. Folk frågar hur jag mår, och för första gången i mitt liv så skriker inte mitt inre ut sitt hat mot vad jag förut beskyllt som kallsnack.
Även om musiken är uttjatad, så är den min, och allting passar till olika humör. Japansk aggro-musik när det regnar, litet Dylan när solen skiner och annars så funkar ju Elefant till allt annat man gör.
Jag älskar min manga och anime, jag älskar mina favoritskådespelare, jag älskar allt nytt folk jag träffar för tillfället, jag älskar vädret, jag älskar min familj, jag älskar mina klackskor och framför allt älskar jag kaffet och cigaretterna. Jag vill dansa hela livet ut, och aldrig stanna igen.

Paris från 2005 och 2008

I julklapp fick min pappa en digital fotoram av min broder. Ett tag var det bara Linda-och-Emelina bilder som gick på repeat i ett vardagsrum i Oxelösund. Bland annat bilder från när jag ligger och kravlar på en trappa i Paris, samt andra onyktra bilder som tagits vid olika tillfällen. Också ett kort från våran allra första resa till Paris. Smått obehagligt att sådana bilder var för öppen inspektion av släktingar och allmänt bekanta. Anledningen till att just de bilderna lades upp?-- "Det var de enda bilderna jag hittade på Facebook", sa min bror.

Eh-eh-eh-eh ja.

Samma dag som den här bilden togs, så var jag och Giftet på en galen efterfest. Som jag nämnt i ett tidigare inlägg, så var den fylld med Lady Gaga och gayness galore. Här är de dåliga mobilbilderna från den möbelhoppande festen.

Ra-ra raaa-aa
Roma-romaa-aa
Gaga, oh la laa

I want your love and all your lover's revenge
You and me could write a bad romance

Kan ni tänka er mig runthoppandes utan något på överkroppen? Nä, inte jag heller. Vad hände egentligen?

Solsken

Jag har haft Cillian Murphy som en av mina favoritskådespelare under några år nu. Jag råkade stöta på filmen Sunshine som jag av någon anledning inte ens hade hört talas om. En klassisk sci-fi rulle i Armageddon stil, fast såklart tusen gånger bättre. Andlöst vacker och otäckt välfilmat. Jag sitter och gråter och skakar som en epilepsisjuk människa dels pga hur sepebra filmen var, men också antagligen för att jag tagit en överdos av allergimedicin. Vad kan man säga? Se den.


-------------
Uppdatering: Trailern är rätt så gjord av awesome, den med.

Ledmotivet till Requiem for a Dream is still going strong när det gäller filmtrailers.

Jag är ju inte den

"Jag är inte den som är Den", är mitt nya motto. Detta innebär ju såklart en hel del komplikationer. Det betyder, i princip, att du aldrig kan säga nej till förslag.
Ett praktexempel utspelades igår, då jag drack en hel del sprit tillsammans med Björnen. Klockan sju på morgonen går jag och lägger mig, och fyra timmar senare ringer mamma och vill leka. Bakfulla Emelina klarade dock av det galant, och tolv timmar senare sitter jag på vårens första uteservering och häller i mig öl tillsammans med brodern och kompani. Jag träffar gamla teatervänner från Nyköping, världen är allmänt liten, och sedan vinglar jag omkring på Andra Lång och får i mig alkohol som jag egentligen inte behöver. Men om man inte är den som är Den-- då är det så det blir.

Annars så blir jag mest chockad över människor som är vänligt ställda mot mig. Vare sig det är LJ-människor eller gamla förlorade vänner från Japan, så känner jag mig älskad och uppskattad. Livet är grymt bra för tillfället, och jag har nog inte varit såhär lycklig på år, känns det som.

Måste?

I'll be calling for fanclub tickets again, from Apr.1 (right now!)- Apr. 8. If you want them, please comment below with the number of tickets and dates, and send payment by PayPal (...)

Är jag seriöst dum i huvudet om jag skickar in pengar för det här? Med tanke på att min ekonomi är NOLL för tillfället, och att jag antagligen kommer att jobba i sommar... Men... Kom igen. Finansiera en Gackt konsert med sommarjobbscash kommer att bli dyrt. Men åh vad jag behöver se honom igen. Jag bara måste. Det här är första gången på jättelänge som hans konserter inte är Dears only. Jag måste, eller hur?