Chill kitty says "Relax"

Jag, 2005.

Tell me a story I just can't believe is true.

Från underbaraste Le Love, en sida som bara handlar om kärlek, presenterar jag Laras berättelse om resten av hennes redan bestämda liv. Mitt hjärta brast när jag läste det.

Hur man förlorar sina fingeravtryck

Det är helt sjukt hur resistent jag har blivit mot heta saker sedan jag började jobba i kök och dylikt. Jag kommer ihåg mina första dagar på Piazza Trattoria då jag gnällde över hur heta de nybakta bröden var. Jag virade alltid en handduk runt ena handen, och sedan plockade jag.
Nuförtiden tål jag det mesta. Spiller jag heta drycker på händerna eller benen-- no prob.

Jag halkade i trappen idag här hemma, medan jag höll i en kaffekopp med nybryggt kaffe. Det spillde, såklart, men det gjorde tydligen inget att jag fick skållhett kaffe över hela min hand. Jag bara ställde ifrån mig koppen, gick och hämtade papper, och torkade upp på golvet. Handen? Den skakade jag bara på så att vätskan skulle försvinna.

Jag tände återigen tusen ljus på mitt rum idag. Jag hörde ett konstigt ljud, och gick fram till ljusen och såg att ett börjat rinna över. Det droppade över kanten och jag tänker Neejjjj, golvet!, varav jag sträcker ut handen under forsen av hett stearin (det var ett stooort ljus). Ingen som helst reaktion från min sida. Jag bara torkade upp allt stearin, och sedan pillade jag bort allt glegg som fastnat på fingrarna.

När jag jobbade på Radisson i London, så var jag en hel del och jobbade vid toastern. Den står på i ungefär fem timmar varje dag, och den är som ett brinnande helvete att jobba med. Såklart bränner man sig jämt och ständigt. Jag har tusen små brännärr på mina händer som nog aldrig kommer att försvinna helt. Efter ett tag så blev man bara irriterad över de små sting som hindrade att man kunde jobba effektivt. Man sa bara "FUCK!", och fortsatte.

Det är rätt annorlunda från gnällspiken Emelina, som kocken skrattade åt och sa "Du kommer vänja dig". Och nu när praktikanterna piper till när de tar tag i nydiskade tallrikar för att de är för varma, så ler jag bara litet och säger "Du kommer vänja dig".

Daniel, I dream of home

Oktober tar aldrig slut. Det känns som om oktober har hållit på i flera år nu. Går tiden verkligen så sakta bara för att man saknar ett socialt liv? Tänk, jag kommer ju leva i tusentals år om jag fortsätter såhär. Jag kommer nog hinna tröttna på mig själv under loppet av tusentals år, dock.

Ikväll sitter jag med tända ljus, nybryggt kaffe och Bat For Lashes i högtalarna. Petro ringde mig för en stund sedan och sa "Jag är här nu!". Åh, finaste Petronella är i Nyköping. Åh, vad bra.

Mitt senaste upptäckta band, Bat For Lashes (som jag lyssnat litet smått på sedan, öh... ett år sedan, men inte "på riktigt"), gör att jag får ännu en tillökning i min "Lugn musik"-hög som bara blir större och större. Det är så trist, kan jag tycka ibland. För när jag vill bli pepp, så går det inte riktigt. För nästan allt jag lyssnar på är lågt, tungt, melankoliskt.

Vad gör hon?

Jag vill se frisk ut. Och så vill jag bli smalismalsmal. Eller smalare, för man får inte säga att man vill bli smal inför folk, även fast man själv tycker att man är sådär normalbyggd. Smalare än normalbyggd är smal, för mig. För normalbyggd har ju litet kärlekshull. Och jag vill inte ha kärlekshull, även om alla skriker i mina öron att "DET ÄR DET KILLAR VILL HA". Men det struntar väl jag i? Jag vill se ut som jag vill se ut, jag vill inte se ut på ett sätt bara för att männen råkar tycka om det. Isådanafall skulle jag vilja ha massiva bröst, men det klarar jag mig utan alldeles perfekt. Jag tycker det är väldans skönt att slippa bh, det blir så himla mycket "Ja, hej, där är ni, ja" annars när man tittar ned på sig själv. Folk brukar påpeka min brist på restriktioner för mig.
"Du har inte bh på dig idag", säger de.
"Jag använder nästan aldrig bh. Bara på jobbet, om jag måste", svarar jag då.
Och då står de där med öppna munnar, eller höjda ögonbryn, eller rynkade pannor. För vem använder inte bh? Militanta flator. Och Emelina, kanske.

Det kan vara enkla saker som får folk att reagera. Jag har den senaste veckan lyckats tappa bort min tändare, så när jag drar upp en tändsticksask som är dubbelt så stor som själva cigarettpaketet, så tycker folk man är litet lustig. "Varför använder du tändstickor, för?". Det är ju så uppenbart att man ska använda en tändare. Jaså.
Eller om man sätter sig ned på huk eller sitter ned utomhus. Då får folk också den där frågande blicken i ögonen. Vad gör hon? tänker de.
Eller om du sträcker ut dig för mycket på något annat ställe som inte är i hemmet. Om du tar några danssteg när du är ute och går. Om du mimar för dig själv. Om du brister ut i spring som räcker 50 meter, och sedan börjar gå normalt igen. Det är konstigt, tycker folk. Det krävs ytterst litet som sker utanför ramen för att folk ska reagera. Men jag kan tänka, att blir inte du också litet gladare om du tittar upp mot himlen när du går, eller säger "Hej" till katten som korsar vägen framför dig? Jag blir det iallafall.

Sådan här stil vill jag ha

Klicka.

hejdå till ansiktsboken

"Allt står rätt till igen. Jag får inte små hugg i hjärtat längre när jag tänker på Michael, och han..."

skrev jag för ett tag sedan. Och så ser jag den där infernaliska lilla symbolen i form av ett hjärta, och bredvid står det "... is in a relationship."
Och visst likt förbannat hugger det till litet grann. Jag vill slänga mina händer för ansiktet och skrika ett dramatiskt skrik i stil med "GYAAAAHH!!!" á la manga-style, för att jag inte lyckades hålla det jag skrivit.
Men vad gör man? Vad kan man säga? Jag är ju människa, trots allt.

Världens bästa colonel med världens fulaste namn

"If we become unable to talk about our ideals,
the evolution of humans will come to an end."

/Roy Mustang,
typ världens bästa colonel i FullMetal Alchemist

A half-chewed drinking straw

Gud, vad jag älskar Nicholas dikter. Jag finner mig själv småleendes, och ögonen blir litet ledsna när jag inser att han lade märke till alla de där konstiga detaljerna som gör mig till mig.

Varför jag älskar nätter

Panikdag på jobbet. Jag kände mig urduktig 90% av tiden, för jag kunde svara på de flesta frågorna, och jag visste vad jag höll på med. Underbart! Sedan brakade helvetet löst och jag tappade kontrollen, kändes det som. Alla ville allt samtidigt, typ halva hotellet kom ned och ville saker hela tiden. Då steg pulsen, och jag har väl inte riktigt slappnat av ännu.

Musiken älskas, cykelturerna hem mitt i natten är mitt livs höjdpunkt just nu, och jag sitter mest och matar i mig FullMetal Alchemist. Tänker mycket på Japan, samt pratar mycket för mig själv här i mitt ensamma rum. Dansar runt i villan på Mastvägen när ingen är hemma, och trycker på knappen till kaffemalaren och häller i mig nybryggt kaffe konstant.

Annars drömmer jag om en kropp som inte är päronformad, och tycker att mat mest känns onödigt igen. Min kvällsyrsel som har varit med mig i hela mitt liv har återvänt med större styrkor, men jag sitter mest här i sängen och tänker "Oj, vad luddigt det blir". Jag har börjat studera kanji igen, och jag skakar på huvudet åt mitt patetiska minne som inte ens kommer ihåg de enklaste av enkla. Jag känner mig storslagen och ynklig, på samma gång, medan jag springer igenom den förvirring till liv som jag nu lever i.

Om jag någon gång i mitt liv kunde filma den inre bilden jag har i mitt huvud, så skulle jag inte behöva skriva några mer ord eller förklaringar. Hela min existens som människa och person känns som den inre bilden som inte går att förklara. Flum-flumililum-flum~

Haruhis melankoli

Jag har sett så mycket skit när det gäller anime i mina dagar. Jag sitter och surfar på youtube och tittar på OPs (opening songsss) till de där serierna som jag helst önskar att jag aldrig slösade min tid på. Konstigt nog är det alltid killserier som jag ångrat att jag har sett. Det är litet för mkt "boin boin" för mig (aka stora bröst och annat snuskerier som killarna älskar, tydligen).

Det kom ut en serie för något år sedan, eller så, som blev otroligt populär över hela animecommunityn här på internet. Suzumiya Haruhi no Yuutsu (The Melancholy of Suzumiya Haruhi). Den handlar om en flicka som heter Haruhi som tror på aliens och annat dylikt konstigt. Så hon startar en klubb i skolan. Där får alla som tror på konstiga saker bli medlemmar. Sedan ska de gå ut och leta reda på de där konstiga sakerna. Det låter kanske litet knäppt, men tro mig när jag säger att det där bara är en bråkdel av hur knäppt den serien utvecklade sig. Den största anledningen till att jag såg den serien, var pga ED:t (ending songsss). Jag skrattade som en tok varenda gång. Jag skrattar fortfarande. Det är nog det bästa ED:t någonsin. Vem kan stå emot en para-para dans som de gjort till endast animen? Eller att killkaraktärerna får vara med och göra de där, öh... ascoola dancemovements:en. Jag skrattar. Och skrattar... och skrattar...

Killen till vänster är min favorit. Och den orange/rosahåriga flickan.

Snälla CSN

Jag ska jobba alla dagar den här veckan, förutom en. Vad då timanställd? Jag jobbar ju jättemycket. Bäst.

Mitt lilla rum fyller mitt huvud med så knäppa idéer. Jag får för mig så mycket, vad jag ska göra, vad jag vill och sådär. Vem jag vill ha.
Just nu ska jag rymma iväg till Japan med en av två möjliga, hemliga personer. Jag har inte riktigt bestämt mig för med vem, ännu. Eller vill du rymma dit, Petro? Med mig? Kom igen. Vi skriver till CSN och säger

"Plzplzplz CSN,

Vi vill låna pengar för att studera något coolt på universitet i Japan. Helst i Tokyo, för där händer allt tufft, plus att Emelina har ju sitt andra hem där. Vi skulle väldigt gärna vilja springa omkring i Harajuku och köpa coola, svarta kläder till Petro och hänga med det gamla Harajuku-gänget som kommer klappa oss på huvudet och säga "kawaiiiii" när vi försöker stamma fram halvtaskig japanska*.
Emelina vill helst ha massor av pengar, så att hon kan gå och köpa Vivienne Westwood tights varje gång hon känner sig litet ledsen. Petron skulle vilja ha en praktikplats hos en tatuerare som betalar bra, för hon är litet knasig när det kommer till smärta och konst, sådär.
Ersättningspengar för tidiga frukostar på Samma Gamla Café Som Serverar Parmaskinkmackor och Svartsvart Kaffe är ett måste. Detsamma gäller Starbucks, videobutiken som har svartvita filmer, samt en hel del pengar för inköpandet av kurslitteratur (manga och penguin-böcker).
Du förstår, CSN, att vi vill kunna prata flytande japanska, så att vi kan förstå hur man bokar biljetter inför live med grupper såsom Dir en grey, MUCC och Gackt. Såklart vill vi även kunna förstå exakt hur man pyntar purikura på bästa sätt. Plus att karaoke är så mycket roligare när man kan sjunga japanska låtar.

Så ni förstår kanske, att vi är väldigt kvalificerade för att få era pengar. Emelina lovar speciellt att verkligen studera den här gången, också. Hon ska bli något stort, det är bara att vänta och se.


Med vänliga, dock smått desperata, hälsningar,

Emelina och Petro


Ps. Om ni har några fina pojkar på lager där borta i Japan, så presentera dem gärna för oss. Vi är inte "dom som är dom".

Pss. Vi godtar även livslång fri entré på Disney Sea. Det går bra."



Det kommer att gå skitbra.


*Nu såhär i efterhand kommer jag på att det är ju väldans nedlåtande? Nåja, hur mycket pride kan man ha som bortvillad 19-åring?

http://xkcd.com/

Klicka.

Etthundraåttiosexxxxxx

Enligt min profil på Baka-Updates (vilken jag har använt flitigt i 5-6 år nu), så följer jag exakt 186 stycken manga just nu. Whoa. Etthundraåttiosex!
Mina favoriter just nu är dessa (jag räknar bort de som är på hiatus):

1. Cousin
Jag ler alltid som en idiot efter ett nytt kapitel av den här mangan. Josei/Slice of Life/Romance genren, mmm~
Bon-chan bestämmer sig för att ändra sin attityd och sitt utseende efter att kärleken har slagit sina klor i henne.

2. Say I Love You
Den manliga karaktären är det major dreggelvarning på. Han ser ut som en långlång version av en Johnny's pojke, med en alternativ touch. Glasyren på det hela är att förhållandet mellan huvudpersonerna är realistiskt, aka de är inte rädda för att röra varandra (vilket är smärtsamt ovanligt i japansk romantik-manga).

3. Honto Yajuu
I princip den enda yaoi-serie jag uppskattar för tillfället. Yaoi är en, för det mesta, svunnen tid för mig. Men den här mangan är litet för fint tecknad, och dynamiken mellan huvudpersonerna (som är yakuza och polis) är litet för starkt för att jag ska kunna motstå.

4. Nana to Kaoru
S&M i softstyle. Jag har aldrig varit mkt för BDSM och liknande, men medan jag läser den här serien, så vill jag också ha något sådant där.

5. FullMetal Alchemist
Jag har precis börjat läsa mangan, för att animen är för seg med att ge ut nya avsnitt. Buu!

Touka Kouka

För er som har sett den första säsongen av FullMetal Alchemist (jag spoilar ej inför Brotherhood, iz safe read):

Det går inte att jämföra den första tolkningen av FullMetal med den andra, Brotherhood. Jag kommer ihåg att jag sa till Linda "Va, njae, Brotherhood är typ bara en recap, de händer nästan samma saker i den som i den första". Boy, was I wrong. Den andra tolkningen, Brotherhood, följer mangan efter vad jag har förstått. Det där "njae":t kan man ta bort efter de första fem episoderna. För sedan är den inte ett dugg lik den första säsongen.

Alkemister med automails tycker vi om.

Man förstår så mycket mer. Man förstår den komplexa relationen mellan Ed och Roy. Man får mycket mer information, karaktärerna är djupare, och huvudpersonerna är ännu lättare att tycka om. Den trådtunna linjen mellan allvar och lolol-scener är mycket bättre balanserad-- såpass att jag kan gå från att gråta i ena sekunden, till att skratta högt i nästa. De drar inte ut på handlingen (Naruto, någon?), och mest så sitter man bara där med öppen mun för att de bara öser viktig information under varje avsnitt. Plus att om det är någon serie som kan få ditt hjärta att twist:a sig ett varv eller två, så är det ju FullMetal Alchemist.

Det är litet svårt att förklara. Men jag måste bara få uppmana er (speciellt Linda & Petro) att se Brotherhood. Om ni tyckte den första tolkningen var bra-- you haven't seen nothin' yet.

Lego

Monki

Jag blir galen. Är det bara jag som insett att Monki gör helt underbara, awesome skor? Jag får glosögon varenda gång jag snubblar över ett exemplar av ett par, får grabby hands och tänker måste ha, måste ha!

Farligt, farligt, farligt

Jag skulle kunna quote:a en Brolle-låt, men eftersom det inte riktigt känns okej på coolhetsskalan (den är viktig), så säger jag bara: Jag leker med elden. Och den ska inte sprida sig.

Jag vill se på FullMetal NUNUNUNUNUUNUNU, men det kan jag inte, för jag måste somna, bums, för jag ska upp om sju timmar och gå och jobba igen.

squeeeee....

Nej, jag tycker verkligen om Twilight. Fan, det är ju så det är. Åh, vad pinsamt.


Just nu återupptäcker jag alla mina 3oy9y54 stycken fandoms, can you tell?

Att vara snäll mot fans

Det jag älskar med Supernatural är deras förmåga att alltid, i nästan varje avsnitt, antingen göra narr av andra TV-serier eller sina egna karaktärer. Eric Kripke är inte rädd för att tilltala fangirlsen och driva med hela bröder-incest-grejen. Han försätter sina stenhårda killar i pinsamma situationer och försöker liksom dra ned dem på jorden hela tiden. Och det är så härligt att Winchester-pojkarna går med på det också.

Den Plötsliga Flickvännen och Broderskap

Det finns en genre inom manga och anime som jag alltid börjar sucka, pusta och stöna över. Det är Sudden Girlfriend Appearance. Jag skämtar inte. Det är en riktigt genrebenämning. Det händer så otroligt ofta i dessa serier som handlar om kärlek, att det nästan är ett obligatoriskt happening i all manga. Och det är alltid samma visa. Svartsjuka/avundsjuka ensues, för nu kommer den andre personen som jag är kär i bli pånyttkär i sin förra flickvän/pojkvän, åhhh buhu!
Men sedan så löser sig allt igen. Som alltid i Sudden Girlfriend Appearance genren. Suck, pust och stön.

Jag tittar på FullMetal Alchemist 2 - Brotherhood just nu. Det är FullMetal, fast den följer mangan. och ohohohoho, snacka om att den är bra! De segar inte ut på händelserna som de gjorde i den första versionen av FullMetal, utan det är mer... Ett äventyr under ett avsnitt. Det händer saker snabbt. Men jag skrattar och gråter som en tok ändå. För iochmed att de följer mangan, så kommer chibi-gubbarna med i animen också. Och jag kommer nog alltid att börja skratta åt en liten Edo som skriker "SHUT UP I'M NOT AS TINY AS A SHRIMP". Ah.

Plus att introt är ju jättebra, och jag sjunger och ryser och
gråter litet ibland när jag läser texten eller ser Edos ledsna uttryck.
Edos skrik kommer nog alltid att kännas som om någon skär i mitt hjärta med kniv.

Mannen och havet

Ernest Hemingway är en författare som jag aldrig har läst något utav. Jag har fått för mig så mycket saker om hans vida omtalade sätt att skriva, att jag bara inte har kommit för mig att ta upp en bok och motbevisa mig själv.

Jag ser Hemingway som en gammal gubbe som sitter i sin båt i en hamn-- han har grått orakat skäggstubb och sitter och plirar på sitt senaste skapade verk. Den handlar väl säkert om det farliga havet eller då huvudpersonen slåss med ett lejon. Och ingenstans i boken finns det med någon kvinnlig karaktär, för Hemmingway är för manlig och råruggig för att behöva någon annan än havet till sällskap. Han sitter där med sin Jack Daniels och tänker vid slutet av sitt liv "Jag behöver ingen".

Och denna inre bild av Hemingway har faktiskt, fånigt nog, fått mig att aldrig plocka upp några av hans böcker. Saken är den att jag vet knappt ingenting av Herr H's egentliga liv, hur han är som person eller hur hans skrivsätt är.

Varför detta nu är intressant, är för att jag precis insett att Herr Douse påminner mig väldigt mycket om denna inre bild av Herr H. Det är något med Michaels sätt som gör mig tvärsäker på att han kommer sitta ensam som en gammal man, förfinad med kultur och alkohol som dricks i ensamheten, medan han fnyser fram "Jag behöver ingen". Och jag undrar bara om de ständiga citaten skrivna av andra människor kommer att kunna trösta honom när han sitter där, som han önskade, alldeles ensam.

Det sorgligaste hon vet

Jag läste en så otroligt fint inlägg på niotillfems blogg. Det var inte ett "Lycka är..."-inlägg, som handlar om alla fina små detaljer som man kan märka i vardagen som gör en lycklig. Det här var istället ett "Det sorgligaste jag vet"-inlägg, och fokuserade sig istället på de sorgliga små detaljerna i vardagen som man helst vill blunda för, men som går rakt in i hjärtat när någon sätter sig ned och skriver ner det. Det var litet annorlunda, och jag älskar det, på ett makabert men ändå vackert sätt.
Några exempel:

Gamla män som beställer 1 kaffe och 1 tårtbit. Viker försiktigt skinnhandskarna och hänger hatten på stolen bredvid. Och sedan bara sitter där och tuggar långsamt, långsamt som om att förmiddagen skulle försvinna fortare.

Pappor som går fort fort och ett litet barn i obekväm overall som springer efter och ropar
"Men vänta pappa, vänta du går för fort!"

Den stora orangutangen på Amsterdams zoo som sitter i ett blåkaklat rum och bara, sitter där. Och barnen vinkar och vinkar och den stora orangutangen håller i en pinne och blicken är så jävla glasartad och det finns inga andra pinnar i det blåkaklade rummet än den han håller i.

Rebecca Norris Webb

När pappor börjar gråta när deras mammor begravs och man sitter bredvid och är kanske inte mer än elva år. Och man börjar också gråta. Man gråter bort fyra näsdukar, men inte för farmorn utan för att man aldrig har sett sin pappa så ledsen.

Onyktra tjugoåringar som ramlar ut från klubbarna runt stureplan och ber sina kompisar ta bilder med mobilkamerorna. Och de sätter sig på knä vid en uteliggare och gör kaninöron och folk samlar sig runt och applåderar och uteliggaren är utslagen och märker ingenting.

När jag var elva år och vi skulle skriva något bra till alla i klassen, en lapp för varje person. Och flickan som var mobbad började gråta när hon fått sina lappar och sa rakt ut att ingen någonsin hade sagt så fina saker om henne. Och en av pojkarna i klassen frågade hur många hon hade fått och det visade sig att hälften av klassen inte hade skrivit till henne.

The happy teenager

Jag som glad 16-åring.
Jag sover på soffan i skolan.

Kärleksdrömmar

Inatt hade jag en sådan där exemplarisk dröm som är så sällsynt och underbar att man går runt och tänker på den i en hel vecka efteråt. Man går runt och myser och längtar efter personen som var ens äkta hälft i drömmen. Åh, det var så underbart.

Okej, i korta drag: Jag blev förvandlad till man (inget ovanligt med det, jag växlar ofta mellan kön och personligheter i mina drömmar), och så blev jag alldeles hopplöst superförälskad i min gamla barndomskompis Johanna (som är med mest i mina drömmar, även som vuxen). Det var något om att vi hade fallit för varandra, men något skilde oss åt. Medan vi växte mentalt över åren som gick, så höll sig våra kroppar av någon anledning fortfarande unga. Så när vi väl fick återse varandra, så bestämde vi oss för att åka till en kollo och spendera våran tid där i skogen (vi har, öh, alltid tyckt om skogen). Och så var det kutter, kutter, oooh vad jag tycker om dig, puss & puss!

Min gamla barndomsvän Johanna

Det som var så härligt med sådana där drömmar, är att ens kärlek för den andre personen är så otroligt självklar, och det känns som om man har hittat "Den rätte". Tänk er själva att ligga bredvid en å med den person som ni letat efter i hela erat liv. Att ni äntligen hittat henne, och hon älskar dig precis lika mycket som ni älskar henne. Ni kan se hur hennes ögon lyser när du går närmare, och när ni håller varandras händer, så känns det som om de växer ihop.
Och allting kändes bara så himla rätt.

Och sedan så vaknar man och mungiporna åker nedåt, för man inser att det inte var på riktigt.

Orättvist och irriterande

Alkemisten.

Den här boken läser jag just nu. Ungefär ettusentre år senare än alla andra. Cirka.
Hursomhelst, så irriterar boken mig smått, även om den förstås är intressant. Det är sättet som författaren valt att lägga upp sina skriverier/hur huvudkaraktären tänker. Det går ungefär i stil med det här: "Och sedan tänkte fåraherden till, och då kom han fram till exakt hur människor fungerar och vad de drömmer om och hur man skall leva ett lyckligt liv-- allt detta under loppet av en mening och som tog fåraherden nästan exakt två sekunder att fundera ut."
Den är inte så realistisk, nej. Jag är nog mest purken för att den där jäkla fåraherden kommer fram till saker som för mig kan ta flera månader. Det är orättvist. Jag önskar att jag också hade en författare som skrev ned mina slutsatser under loppet av två sekunders tänkande.

Vinna priser

Jag var först in på sidan för att vinna det här priset, men så tänkte jag att "Jag jobbar nog då. Och dessutom har jag inte råd att åka upp till Sthlm".
Och jobbade, det gjorde jag visst. Där kunde jag ha gått på en cool (kanske?) fest och fått litet gratis trosor. Men icke. Attans.

Back to basics

Nu är jag inte blond längre.
Men eftersom jag inte uppskattar, så mkt iaf, att ta kort på mig själv längre, så blir det ingen bild på hur det ser ut. Om ni vill se hur det ser ut, så syns vi i Ockle. Eller hur?
Pah.

http://www.candicomics.com/

Klicka.

Haha hihi hoho

Igår skrattade jag åt så dåliga skämt som jag inte ens kommer ihåg nu, att jag var tvungen att gömma mig i halsduken. Min bror sa "Vadå, skäms du för mina dåliga skämt, eller?", och jag sa "Nej, jag skäms över att jag skrattar över dina dåliga skämt", och sedan skrattade vi ännu litet mer över ingenting. Det var så roligt, så då skrattade jag ännu mer.

Skans och Douse

Allt står rätt till igen. Jag får inte små hugg i hjärtat längre när jag tänker på Michael, och han är inte med i mina dagliga tankar längre. Vi har nu blivit vänner igen, för han skrev "I miss you Skans", och att han skulle spela piano för mig nästa gång vi ses.

Så det gick ju bra till slut. Det känns skönt att inte bli ett emotionellt monster så fort jag ser att han skriver något. Istället känner jag bara en otroligt stor ömhet för den mannen som faktiskt, trots sina dåliga sidor, har varit en av mina närmaste vänner under de senaste åren. Det är så skönt att det kan få förbli så.

Världsproblem bakom ögonen

Nackdelen med att ha ett jobb som gör att man får en bra dygnsrytm, är att man blir så otroligt trött på kvällen. Jag är allvarlig, jag ser detta som något negativt. Runt sex börjar man kolla på klockan och längtar efter man får gå och lägga sig. När jag blir trött, så vill jag mest bara gråta. Jag kan få ångest ibland, för att jag måste stanna uppe fast min kropp är som en vacuummaskin. Hur kan det vara annat än ovärt?

Visst kan det vara småjobbigt med hela "Oj, jag ska upp och jobba om fem timmar"-faderallan när sömnen bakom ögonen bara inte vill infinna sig. Men jag är som lugnast om nätterna. Så det gör liksom inte så mkt att jag får ligga där ensam och fundera.

För övrigt så har jag börjat få litet sömnproblem. När jag ska sova, så tycker jag att det är en utmärkt idé att börja tänka igenom alla misstag jag gjort den senaste tiden, och vad jag ska göra för att återgärda dem.
"Gud, vad dryg jag var idag på jobbet när jag sa 'Lyssna på litteraturvetaren, jag vet', när vi pratade om Bibeln, men jag skojade ju bara, fast det lät fel... Och vad vet jag egentligen? Jag visste inte ens vem det var som vann Nobelpriset i litteratur innan min pappa berättade det för mig och sa 'Ska inte du veta sådant?' Just en snygg litteraturvetare man är. Jag bara tycker om litteratur, men jag vet inget om det."
eller
"Från och med imorgon ska jag inte klappa Beppe mer, för då kommer jag bara få en allergiattack igen. Från och med imorgon..."
eller
"Åh, vilken fin sak den där saken är... När jag hastigt tittar på honom, och det hugger till i mig, och sedan blir det sådär ulligt innuti... Det är mysigt. Jaaa, jag ska tänka på honom medan jag försöker sova.... NEJ, SLUTA TÄNK PÅ HONOM, från och med nu så skördar vi ulliga känslor och slänger dem i komposten, ja, vad bra, tack hej."

osv.
Världsviktigt att lösa alla ens problem när man ska sova, är vad det är.

Alla "dakishimete" och "aishiteita", för du "matteiru kara"

Jag ylar i takt med alla låtar som jag trodde att jag hade glömt bort för längesedan. Fast det förstås, det där var ju grejer som jag satt och pluggade in i huvudet innan jag ens kunde språket. På den tiden hade jag fortfarande lunarstorm (!), och en lista med mål prydde min presentation.

[ ] Ha ett Escaflowne drinking game (VILKET JAG FORTFARANDE INTE GJORT)
[ ] Gifta mig med Gackt, eller åtminstone lära mig alla hans sånger utantill

Väldans vad jag var realistisk och ambitiös som 16-åring. Jag förstod ju rätt snabbt att giftermål med min "Gackt-sama" var rätt orealistiskt, så därför satte jag mig ned och bara läste låttexter, skrålade och lärde mig ord på ett annat språk.

Så sådant sitter väl i. Men att kärleken fortfarande skulle sitta i, förvånar mig nog mest.

"Jag har huvudvärk ikväll, älskling."

Ytliga fancluben, var det ja

Jag vet en som får äta upp sina ord.
Jag sitter och stirrar på alla nya bilder på Gackt som jag missat under de senaste åren. Jag måste säga att denna, öh... androgyna man ser väldigt... bra ut.

Jag tycker jättemkt om den här av ngn anledning.

Kent-tigern kommer och äter upp dig!!

Mina egna ord har nog aldrig smakat så gott förut.

Fjollor

"Titta, där går fjollorna", säger pappa menande mot TV-apparaten som visar Hem till Gården under lunchen. Det går två män, sida vid sida, ute i landsbyggden.
"Vad då, menar du att de är bögar?", frågar jag och känner direkt hur mina ögon smalnar och jag förbereder mig för en catfight.
"Ja, bögarna! Fjollor, bögar, vilket som...", säger min pappa, sådär fint fördomsfullt.
"Om du säger något mer, så kastar jag den här korven på dig", hotar jag och håller demonstrativt upp den prickiga korven som jag hade tänkt lägga på min macka.
Men min kära fader bara börjar fnissa och lämnar matbordet, och över axeln säger han "Det är nog bäst att jag går nu, innan de börjar hångla med varandra".
Jag tjuter till och kastar korvbiten på honom.
Pappa tittar litet förvånat på mig och sedan slänger han bara korvbiten till Beppe, husets hund. Beppe var nog den enda som gick nöjd ut ur den lilla sammandrabbningen.

eldgodiset

Jag behöver bara gå in på google, söka på "Fire Candy", och så sitter jag där i flera timmar och läser minsta lilla åsikt som går att få tag i. Jag behöver bara se små avatarer på huvudkaraktärerna, så ligger jag och fnissar för mig själv.

Herregud.



<3

Åldersnoja

Gackt - Flower

Ja, jag hade ju missat totalt att Gackt släppte en ny singel i somras. Det ryktas om på LJ-community:n att det ska bli en turné nu i november, men eftersom jag har blivit sämst på att ta reda på information om denne sångare, så vet jag inget mer. Ännu.

Det är så svårt för mig som gammalt, hängivet fan att tycka något om Gackts senaste verk. Så fort jag ser honom blir jag alldeles mjuk innuti, och min första impuls vill att jag ska dedikera mitt liv till honom igen. Men sedan så sitter jag där samtidigt och höjer på ögonbrynen, och försöker bara hålla mig för skratt. Det är så himla svårt att inte kritisera hans fåfänga försök att se cool ut.
Något annat jag märkt med åren, är hur mycket allt är centrerat runt hans utseende. När jag väl träder in i gamla jaktmarker (aka LJ-communities), är de ständiga diskutionerna om huruvida han har plastikopererat sig eller ej, hur hans rökning börjar märkas av, hur gammal han börjar bli, åh-herregud-vilka-abs-han-har! och liknande haranger fortfarande i full gång.

Nej, jag föredrar nog old school Gackt i dessa tillfällen. Då hans framknystade coolhet inte kändes plastig, utan mer som charm. Då man bara ryckte på axlarna och sa "Ingen är som Gackt. Han ska vara så".

Såsom Gackt ska vara. Ingen åldersnoja, utan bara ren, skär, perfekt sång.

I feel mechanical and thin

Städa? Va?

Tröja: Algonqins
Tjocktröja: SHAKE SHAKE
Kjol: H&M
Strumpbyxor: Nonbrand
Skor: Buffalo
Mössa: SEXY DYNAMITE LONDON Queen
Halsduk: Indiska

Gud, vad mycket svart jag har på mig nuförtiden. Svart, svart, svart. Tråkigt.
Idag har även varit en mörk dag. En sådan där som man bara vill glömma bort. En sådan där dag som man känner att folk inte tycker om en, att man inte duger. Sedan blir det ännu värre när fadern har ett samtal med en, då han besvarar alla farhågor man hade. Och sedan fortsätter man sitta, helt ensam, i en tryckande tystnad, trots att volymen fortfarande dånar från högtalarna.

De skandinaviska dragen

Jag fick höra en sak när jag var i London.
"Skandinaviska tjejer har väldigt ofta muskulösa vader", påstådde någon.

Va? Det är något jag aldrig tänkt på. Är det så? Har vi stora vader?

skin vision

Argh! STÖK!

Eek! Det är så stökigt!

Tröja: H&M
Byxor: Ett billigt japanskt märke som heter... JAMJAM? Kanske?
Strumpor: OIOI
Skor: Diana
Mössa: Vivienne Westwood

På begäran kommer nu även denna dags slöfock-outfit.
Idag stampade jag upp på vinden och bar ned en massa möbler, kläder och saker som är mina. Jag tänkte att jag skulle göra mitt rum litet mer personligt, och det lyckades jag ju med. Fast jag hade mer kläder än vad jag kom ihåg, och min garderob är väldans liten.
Efter att jag tröttnat på att sortera min klädkollektion, så tog jag mig ett glad vin (eller ett glas vin, vilket som, glad vin är ju också trevligt), tände massor med ljus och läste med giriga ögon igenom Yonekura Kengos verk som jag hittade i en ouppackad låda.

Och så ringde bästa Pettanellan och så pratade vi i en timme. Jag ska börja spara ihop pengar till Japan!

my secret friend

Jag sitter i mitt lilla rum och dricker vin. Det kryllar med ljus över hela rummet, och ur mina nya högtalare ylar Chris Corner. Jag skulle njuta hundra gånger mer, om jag bara hade sällskap. Sociala apdjuret, det är jag det. Linda? Petro? Var är ni? Ni är ju bra på sådant här. Kom igen. Kom hit.

happy sex is happy!

Okej, okej, den ständigt återkommande observationen i min blogg. Yonekura Kengo.
Jag kom på varför jag tycker så mycket om hennes hentai (vilket också är anledningen till att jag ens började läsa annan hentai). Det är happy sex! Det har tagit mig ett halvår av taskiga, äckliga porrserier för att fatta det. Ungefär 10% av alla hentai jag läst är happy sex, alltså sexscener som lämnar en med en geniun känsla att huvudkaraktärerna känner något för varandra. Och som tjej, så är detta otroligt viktigt.
Och Yonekura Kengo är smockfullt med teh love! Det får hon två tummar upp för. Sedan så är ju hennes manliga karaktärers utseende och attityd/personlighet rena... smexet, också. Knappast petitesser.

Pussinuss mellan huvudkaraktärerna i Pink Sniper.

För övrigt så anmärkte Sasse (kocken på mitt jobb) för någon vecka sedan att han verkligen inte förstår sig på folk som tänder på hentai. Mitt försvar? Jag hatar riktig porr, och säger nej tack till one-night-stands. Det som blir kvar är antingen sexuella fantasier (vilket jag suger på), eller hentai/yaoi. Hentai är som en blandning av porrfilm och sexuella fantasier. Det kan stundvis vara lika rått som porr, men precis lika overkligt som fantasier.
Fast jag sa såklart inte allt detta vid den tidpunkten, beroende på att det var andra gången vi hade setts. Litet taktfull kanske man får försöka vara ibland. Så jag bara smålog litet för mig själv och fnittrade fram ett "hihi".

mushrumps

Allergiattacken gick bra till slut. Jippi.

Jag läser Stardust.

Det är väldigt tacksamt att läsa böcker som ser jättetjocka ut, men som egentligen bara har tjocka ark och gles text. Det känns som om jag läser i superfart, fast jag inte gör det. Om en timme eller två har jag läst ut den första boken, och då har jag bara tre böcker till att läsa ut på... eek, 4 dagar.

simple girl

Dagens outfit
Kavaj: Jane Norman
Kjol: Dorothy Perkins
Strumpbyxor: Dorothy Perkins
Skor: Vivienne Westwood
Mössa: SEXY DYNAMITE LONDON choice
Smycken: Vivienne Westwood

Jag åkte in till Nyköping idag för att gå på möte med jobbiga arbetsförmedlingen. Efter ett tag satt jag bara och stirrade ned i knät, för min handledare gjorde inget annat än att lovprisa mig. Ett snällt ord är ju trevligt, men det är bara så mycket smicker man kan känna sig bekväm med.

Just nu är jag mitt uppe i en allergiattack. Jag förväntar mig minst två timmar till innan jag vet om jag måste åka till akuten eller inte. Det är då satan vad allergier är smarta-- de bara smyger sig på en. Det börjar klia litet i pannan, men det tänker ju inte jag på. Sedan börjar det klia på halsen. Sedan i hårbottnen. Sedan under brösten. Sedan i armvecken. Och helt plötsligt sitter man där med millimeter små nässelutslag som sprider sig för varje minut som går. Att det sedan kliar som jagvetintevad (men du FÅR INTE klia, och du FÅR INTE ta en dusch), gör att paniken börjar sättas igång och du tänker "Måste jag åka till akuten nu?".

Så nu sitter jag här och väntar, väntar. Efter jag är "säker" igen, så kommer jag inte vara hungrig på ett dygn, samt att jag kommer stupa i säng och sova i ca 12 timmar. Suck.

Vintage Stories

Såhär kan jag tänka mig att se ut jämt, typ.

Min ömma moder har sedan jag återvände till det Svenska Riket pratat konstant om Kappahls nya Vintage Stories kollektion. Hon är mäkta stolt över sin blommiga kjol från den förra kollektionen, och jag måste väl erkänna nu att det är rätt fina saker de lyckats skapa. Problemet jag har med Kappahl, är deras hutlösa priser. Jag tycker oftast att de har tråkiga designer som inte heller är skurna för mig, en så kallad ung vuxen kvinna. Det mesta sitter löst, och de är väldigt blygsamma med sina åtsmitande kläder. Så allt detta, plus att jag tycker att de tar överpriser för enkla kläder (vilket iofs gäller för nästan alla klädesbutiker i Sverige, exkluderat H&M, Gina Tricot & Monki. Knäppt hur det går när de billigaste klädesbutikerna också har de finaste/roligaste/originellaste designerna).

MEN. Så lanseras nu Vintage Stories. Och jag måste erkänna att jag tycker om det. Hur kan man inte älska kläder som är bombarderade av spets, sidenband och fina pärlor? Jag smälter.
Här är mina favoriter (som antagligen inte kommer inhandlas iaf, för att, som sagt, Kappahls priser är för höga. Men man kan ju drömma):

Jag hoppas den här hör till vuxenkollektionen.
Om bandet med rosetten slutar precis under rumpan, så måste jag ha den.

Det här är mest en "Tänk när jag är vuxen och är jätteallmänbildad och sitter och läser tjocka böcker om hösten med tusen ljus omkring mig i mitt bibliotek med djupröda fåtöljer och jag är rik och har råd med sådana här onödiga saker som en sidenmorgonrock"-grej.

Jag tänker mig den ditsatt så att fjädrarna pekar bakåt. Tänk vad fint!

Kan det vara sant? Är detta det första armband (förutom Vivienne Westwood, såklart) som jag tycker om?

Denna ska jag nog köpa, faktiskt. Jag tänker mig fina hjältinnor i filmer från 80-talet när jag ser den här. Det vill ju jag med vara.

Rosett.

Den här såg jättetråkig ut, innan jag såg hur den såg ut på. Finfin, och jag älskar brodyr.

Jag är väldigt svag för tröjor som har mycket knappar längs underarmen. Att den är gammelrosa och har sidenband gör den ju bara finare.

Den här versionen kanske är för barn?

Åh. Det är även här sällan som jag faller för broscher (förutom Vivienne Westwood, såklart), men den här är ju ypperligt fin.

Den här är också med på "måste ha"-listan. Brodyr. Aaghaghagag...

Och den här kan jag inte köpa, för den är till barnkollektionen, snyft.

Vincent Price

Den otroliga spänningen

Jag har sju dagar på mig att läsa de fyra böcker jag lånat från biblioteket. Tror ni jag klarar det?
We will now collect your bets...


Ps. Om ni undrar vad jag pysslat med sedan jag kom hem, så har det mest varit WoW, WoW och sedan litet mer WoW.

En del av min värld

Idag tömde jag fettäcklet på jobbet (aka där allt fett samlas när man kör diskmaskinen). Annars så satt jag vid datorn, åt sallad med parmaskinka och babblade med Maria. Jag skämtar inte. Det här var nog den lättaste jobbdagen i mänsklighetens historia.
Åh, just det. Jag målade krumelurer i kanten på ett papper, också. Otroligt produktiv dag!

Meddelande

Jag har jobbat på mitt nya jobb i en vecka ungefär. Jag har nog jobbat med en tös där totalt två gånger. Kocken några fler gånger. Men allt som behövdes var några timmar, och så sa det bara klick. De är så sjukt härliga människor. Sådana där saker som på något sätt gör att det känns som om man är bra vänner direkt. För en såpass socialt missanpassad person som jag, så är detta något som aldrig händer mig. Jag är så himla glad.

"Haha oxelöpung är minst!
Jäpp, it's you and me Emelina ;D
Jag ska lära dig allt jag kan!
(typ hur man sjunger smurflåtar)"

Detaljerat

"Emelina, kom hit!", väser Misaki Mako och viftar med handen. Jag smyger mig fram mot den lilla japanskan som sitter bredvid stereon och tittar på något annat än skivor. Crewet runt omkring oss pratar lågmält om hur ljuset bör vara inför nästa scen som ska spelas in. Jag hukar mig ned bredvid Mako och sätter på en skiva med indiemusik av okänt slag.
"Vad är det?", viskar jag tillbaka, men i nästa sekund spricks mitt ansikte upp ett stort flin.
"Titta på de här!", fnissar Mako och spänner upp ett par stringtrosor som endast verkar vara gjorda av några trådar. De är orangea, och jag skäms nästan bara av att titta på dem.
"Får vi verkligen hålla på med scenkläderna?" frågar jag tyst.
"Äh! Jag är väl inte stylistens assistent för ingenting", säger Mako självsäkert. Sedan spänner hon ögonen i mig, och tjuter "Ta på dig dem!"
Mina ögon blir stora-- den där Mako är ju galen! Men jag känner hur tiden börjar rinna ut, så jag tar upp de minimala trosorna, ersätter dem med mina egna, och rusar sedan mot huvudstjärnan i produktionen vi försöker verkställa.
Framför mig står en väldigt fin och ung Angel, och tittar snällt på mig.
"Hej, Emelina, vad gör-", börjar han, men jag avbryter honom.
"Hej Angel! Vi har inte tid, du måste följa med mig nu!" förklarar jag snabbt och tar tag i hans skjortärm och börjar dra honom bort från inspelningen.
"Men vad är det?" frågar Angel förvirrat.
"Jag har en sak jag måste visa dig", säger jag bara kort.
Jag drar med honom bort mot mina föräldrars gamla sovrum, och småler fånigt åt mig själv. Nu är det verkligen bråttom! tänker jag och drar in Angel genom dörren, in i min famn.
Angels förvirrade uppsyn byts ut mot ett snett leende som jag inte kan låta bli att härma. Jag slänger armarna runt hans nacke som är någonstans långt där uppe och jag tänker Åh, jag visste inte att han var så lång. Mina fingrar gräver sig in i hans nackhår, medan hans armar söker sig runt min midja och låser mig fast där. Våra läppar hittar varandra, och jag känner hur hela min kropp blir mjuk när hans tunga hittar min.
Men jag hinner inte stå där med finaste Angel i mer än några sekunder, innan den fina mannen i mina armar förvandlas till ett gammalt, tomt cigarettpaket som jag håller tryckt mot mina läppar. Jag slänger ilsket cigarettpaketet i marken och säger med besviken hundvalpsröst: "Jag hann inte ens visa honom mina trosor".
Och sedan vaknar jag.

Och det konkluderar denna natts mest väl ihågkomna dröm. Ungefär i den här detaljen drömmer jag saker, och ungefär den här månen av snusk förekommer i mina drömmar. Irriterande och tråkigt, är vad det är. Hur svårt ska det vara att ha en sexdröm, liksom? Jag verkar vara okapabel till att ha det.

Och för övrigt så fortsätter folk att förstöra min Stad. Den har blivit otroligt mycket mörkare, och är inte längre hem för fester och världsvanhet. Istället kryllar det av eldssvådor, folk som försöker ta maktpositioner i Staden och på underliga sätt avlägsna mig från min egen Stad.
Fast jag fick ju träffa Gackt inatt. Så jag kanske inte ska klaga.