God Jul.

Jag började skriva en rätt så utförlig historia om hur min dag varit. Men kort och gott så spelade mitt psyke mig ett spratt, så att jag trodde att jag var magsjuk och inte kunde komma. Jag var inte magsjuk. Jag var inte sjuk över huvud taget. Alla fysiska symptom jag hade, orsakades enbart av tanken på att något jag längtat efter nu väl var här. Det blev för mycket.

Så även om julaftonen har varit väldigt mysig och sådär allmänt underbar pga familj, så tänker jag även på alla suckar av ångest, tårar som faller när jag står och dekorerar brödkorgen, bitska svar till mamma och utmattningen, ledsamheten och den totala desperationen som skriker att jag inte orkar mer, vill inte, kan inte.

Men så ser jag min systerdotter le mot mig, ser hur hon trevar med sin hand efter min. Hur systersonen lägger sig bredvid mig på golvet och är den enda som inte ger mig en konstig blick för att jag klänger mig fast vid mitt medtagna gosedjur.

Det är fint, men ibland väger annat över. I alla fall just nu. Hoppas inte imorgon. Hoppas att jag kommer ihåg barnen, och inte min egen misär.

Könsroller

Något av det bästa med japansk musik, eller i det här fallet Gackt, är att han inte är rädd för att gå emot normer. Han är ju rätt så annorlunda mot en stereotypisk japan, annars också, men även detta ligger på en annan nivå.
Gackt klär ut sig till AKB48 och sjunger och dansar med sitt bandhäng. Giggles ensues.

Han är den med långt, blont, rakt hår. Den som är längst. Den enda som inte helt lyckas anamma den kvinnliga benägenheten att trycka ihop låren mer.

[Camui Gakuen] GACKT - Fantastic Baby (2013.12.22) by Tenshin26100

Fast det är ju inte första gången som Gackt sätter på sig kvinnoutstyrseln.

Oooooch hans vanliga manliness, mest för att jag aldrig riktigt vågar lägga upp hans nakna bringa på den här bloggen för att det känns som en rätt så genomskinlig fangirl-tendens. Och jag är ju ett såpass genuint Gackt-fan att jag inte bryr mig om hans utseende, utan BARA uppskattar honom för hans röst och musik. Ahem.

Lol, det finns olika nivåer på taktikkommentarer i Code Geass.

You'll see no spoiler here, så ni kan läsa säkert.

Tittar på Code Geass just nu. Fick en sådan enorm lust för att titta på en intrigfylld anime efter att jag drömde om Attack on Titan. Och Code Geass levererar, trots att jag ratat den totalt en gång i tiden (gav upp efter fyra episoder).

Den är bra. Riktigt bra. Den är intrigfylld, och består av taktik och utforskandet av det mänskliga psyket och vad man är beredd att offra för the greater good. Och mecha-robotar såklart.
Den är litet som Death Note, bortsett ifrån att huvudkaraktären inte är lika uppenbart ond. Och jag vet att ni är många där ute som uppskattar Death Note. Det går liksom inte att INTE göra det.

Ritstilen är dock inget jag uppskattar. Oh well, man kan inte få allt.

Det kändes ut i fingertopparna.

Under min tupplur idag så drömde jag att det kommit ut två nya episoder av Shingeki no Kyojin (Attack on Titan på engelska). Jag var så sagolikt lycklig, liksom sprack nästan av glädje.
"Jag är så himla lycklig just nu", säger jag till mamma och pappa när jag studsar upp ur fåtöljen.
Jag tittar upp mot deras leende ansikten, för plötsligt har jag blivit ett barn. Sollyckan sprider sig i hela rummet, och mina föräldrar tittar ömt på varandra.
Sakta börjar jag vakna till liv, men jag försöker streta emot. Jag måste få ha kvar det här, jag måste få se dem tillsammans och kära. Jag måste få sitta där i soffan och titta på en favoritserie medan mina föräldrar håller händer.

-----
Och på tal om jobbiga namn på japanska serier.
Kommer ni ihåg FullMetal Alchemist?
Kommer ni ihåg vad den heter på japanska?
HAGANE NO RENKINJUTSUSHI.
Där kan man snacka om en tongue-twister. Speciellt eftersom jag inte ens kunde japanska då.

En man kommer fram och säger: "Vad glad jag blir att några andra än jag inte är rädd för litet väder."

I början av Oktober klättrar vi återigen uppför Skansen Lejon och sitter där tills det blir så mörkt att vi till slut inte ser någonting längre.

Grynigt tak.

I slutet av September så är vi hemma hos mig. Vi försöker spela Okami (typ världens bästa spel), men ger upp nästan direkt på grund av världens längsta intro. T tar en bild på de spöklika skuggorna av mitt tak som huserar en kristallkrona och en ensam galge.

Vandringar längs kusten.

Återigen en vecka senare så köpte jag och T varsin finöl och hittade ett litet torn med ett tak nära Lilla Bommens hamn. Där satt vi och körde skådespelarleken. Det går ut på att man tänker på en skådespelare, och så nämner man successivt de filmer som dessa varit med i. Motspelaren ska såklart gissa vilken skådespelare det är. T var sämst på denna leken, eftersom han kan namnet på ungefär noll skådespelare. 

Senare vandrade vi längs hamnremsan, gick vilse i Stena Lines korridorer som jag marscherade snabbt igenom eftersom jag råkade ha en cigarett i handen.

Sedan nådde vi Pepparkakskyrkan vid Masthugget, där vi slog oss ned vid en parkbänk och lyssnade på Modest Mouse via sprakande mobilhögtalare som försökte överrösta bilbullret från gatorna nedanför. Vi bestämde oss för att lära oss MM's "Bukowski" utantill. Until this day, så kan vi fortfarande inte nail:a ultrarapid-biten i låten. It was doomed before we even started.

Det dök upp en stor spindel vid parkbänken som vi intresserat följde en stund.

Min hand är farlig nära den långbenade vännen.

När fåglarna leker i vikar och vass.

En vecka senare i September så återvände jag och T till Slottsskogen. Det är här vi har hängt allra mest. Vi har en egen liten glänta på en bergstopp (hjortfamiljen visade oss vägen dit), men oftast så orkar vi inte flåsa oss upp dit nuförtiden. Vädret spelar in en stor roll i detta för tillfället, eftersom kylan gärna gör sig påmind under November och December. När kylan kryper in i märgen efter några timmar, så vill man gärna ha det relativt nära till hållplatsen.

Vi satt vid sjön och tittade på en fågelsort som vi aldrig sett förut. En liten familj med en mamma och tre småttingar. De hade oproportionerliga fötter. Vi skrattade litet åt det.

Ensam.

Det gick upp ett ljus för mig förra veckan. Det är bara jag som hör av mig till mina vänner för att ses. Som om tonårsdemonen greppade tag i axeln igen, och väste: "Du tycker mer om dina vänner än vad de tycker om dig. Det är därför de aldrig hör av sig."
Så jag bestämde mig att följa min tonårsanda och låta bli att höra av mig tills de hör av sig till mig. Mitt sanna kallelse här i livet - ultimatum som till slut försätter mig i misär och övertygelsen om att ingen vill ha mig.

Och jag känner mig så ensam. Tänker att om det är såhär det kommer kännas genom hela livet då jag kommer leva utan en partner, så vet jag inte hur jag ska klara av det. Det är så lätt att säga "Jag vill inte ha någon. Jag ska leva ensam, och det är okej. Jag har mina böcker". Men tanken på att de här tankarna kommer hemsöka mig i perioder, gör att jag nästan tappar andan.

Och så hör jag av mig till en vän igen. Jag kan inte hjälpa det. Jag är så ensam.

Hemliga ställen på en ö.

I början på September tog jag och T vårat pick och pack och begav oss ut i skärgården. Resan dit kändes som om den aldrig skulle ta slut. Alla glasflaskor, parmesanosten och parmaskinkan, och framför allt BANDSPELAREN som vägde ungefär tio ton - låt oss bara säga att jag hade väldigt ont dagen efter.

Vi åkte spårvagn, väntade på båten och väl framme på Brännö så traskade vi till andra sidan av ön. Jag, pappa och bror hittade detta guldkorn till plats för två år sedan, och den är värd allt slit det innebär att ta sig dit. Den är lokaliserad nära Brännö Brygga (ni vet, som i låten), men mer än så kommer jag inte förtälja.
Den är ultimat. Bergsskydd på två sidor (mot vinden), men utsikt åt alla håll. I mitten gror det grönaste gräset ni kan tänka er, och under sommaren växer det tätt med lila små blommor.

Denna gången var det litet senare på året. Inga blommor fanns att skåda, men det var likväl fortfarande en fantastisk plats.

Som en modern version av Billie Holiday's "Gloomy Sunday".

Lyssna på mig.

Jag skriker och gråter och sliter och faller ihop till en liten hög på grusvägen.
"Hur kan mamma hata mig? Hur kan hon bara överge mig sådär? Jag gjorde inte ens någonting. Helt plötsligt så bara tittade hon på mig, som om hon vore äcklad", säger jag och gömmer ansiktet i händerna.
Personen som går framför mig bryr sig inte ens om att vända sig om. Ryggen är kall, och ointresset osar om honom.
"LYSSNA PÅ MIG!", skriker jag och ställer mig upp, rusar fram och rycker hårt i hans axel. "Min mamma har lämnat mig - det minsta du kan göra är att visa litet sympati!".
Han suckar och vänder bort blicken. "Ärligt talat så förstår jag henne. Du är jobbig. Sluta gråta, är du snäll. Det räcker med att jag låter dig bo på båten. Camilla är inte glad, ska jag säga. Du kommer alltid tjutandes så fort något händer", säger pappa trött, och tillägger, "Kan du för en gångs skull försöka hålla dig borta från oss?"

Jag försöker packa min väska så lätt som möjligt. Går igenom mina kläder, klänning efter klänning, kofta efter kofta. Strumpbyxorna som lyser i gult och orange, och jag försöker mentalt matcha färgerna. Den grågula klänningen med gula strumpbyxor och den varmgula koftan... En varm tröja, nej två, och så ett par skor. Till slut har jag packat ned nästan hela min garderob, men väskan känns ändå lätt.
Mitt brustna hjärta värker i bröstet, och jag kan inte hålla tillbaka gråten nu heller. Mamma hatar mig, och min pappa vill inte ha mig.

Jag vaknar upp med en känsla av hopplöshet. Inget har någon mening, för ingen vill ha mig i deras liv, tänker jag. Så jag somnar om, som om min själ ivrigt söker efter att tormentera mig själv ännu litet mer. Och återigen är mammas kalla ögon där, och när hon fräser "Kan du inte bara försvinna?", så sjunker jag ihop i gråt igen.

I give!

Okej, jag har haft de här bilderna på min desktop i ungefär sjuhundraelva dagar, så jag känner att jag ger upp nu. Skulle egentligen skriva ett insiktsfullt och känslosamt inlägg om dessa, men har nu insett att det nog aldrig kommer kunna hända.

Så ja. Jag gillar dessa:

Bara för att, här kommer en bild på min vän O som sitter mitt i gatan.

social networks

Holy moly, jag har 223 followers på Pinterest. Jag har varit så ointresserad av den site:n på så himla länge, och bara raderat notiser så fort de poppat upp på mailen. Blev litet förvånad.

Med cigaretten i handen tog han tillräckligt mycket tid från skrivandet för att posera inför kameran.

Ojdå, glömde visst bort att jag också har bilder från mina och T's upptåg. Denna togs iaf i början av Juli, hemma hos mig. Ser ni hur fint han matchar skrivmaskinen, solglasögonen och min fulsnygga kaffekokare i bakgrunden?

tysta finalen

Jag har legat i sängen de två senaste dagarna och bara läst. Det är inte förrän nu som jag klickar igång datorn. Känner rent spontant att Facebook är helt värdelöst, och att böcker är bäst.

Fick en påminnelse från biblioteket att två av mina lånade böcker måste in imorgon, och jag har ingen möjlighet att låna om dem, så jag marathonläser just nu. One down, one more to go.

Utsikt

I slutet av Augusti hängde jag och T uppe vid Skansen Lejon 

och njöt av solen och utsikten.

En luftballong i form av en handske sticker fram bakom buskarna.

Solnedgången mot Masthugget sett.

no judge

Jag blir så galet lycklig när jag tänker på att Melodifestivalen börjar i februari.

Och så tänker jag på Robin. På hur det kändes när jag hörde låten för första gången, då jag började gråta. Hur nackhåren fortfarande ställer sig upp när jag hör den igen. På hur genuint avundsjuk jag blev när min mosters femåriga dotter visade en bild på när hon träffat honom. På att hur ledsen jag än är, så blir jag glad så fort jag hör den här låten.




Det är något med honom som verkligen berör mig. Som om han krånglar sig in innanför revbenen och petar litet på mitt hjärta. Och jag tänker att om jag hade en möjlighet att få träffa honom, så skulle jag verkligen, verkligen vilja det. Inte för att fangirla, utan för att jag bara vill tacka honom.

-----edit
homg, han har en In-store signing den 15 december i Partille!

insta-pingu

I slutet av Juli hittade jag och T vårat egna lilla ställe i Slottsskogen. När vi pustar upp för berget, så möter vi en rådjursfamilj i en glänta. Detta kommer att bli stället vi alltid återkommer till, fastän det inte är meningen. Vi hamnar bara där varenda gång.

På vägen ner tittar vi på pingvinerna.

... Och jag träffar Olof för andra gången. 

Han är i dagsläget en nära vän.

Min mamma ramlar även från en stol denna dagen, när hon skulle sätta upp gardiner, och får en lätt hjärnskakning.

he smirked

Gick utomhus och plötsligt slog det mig att jag bar på en sorg. En sorts ångestfylld ledsamhet som jag först inte kunde identifiera.
"Ja, just det, det är så här det känns att vara hjärtekrossad", kom jag på.


Efter en stund sjönk det in. Jag har spenderat dagen med att läsa en bok, där huvudkaraktärens hjärta är krossat. Jag kände ett lyckligt vemod över att jag fortfarande är kapabel till att suga åt mig böcker på det här sättet. Men så starkt hjärtat värkte, ändå.

Grönt, gult och bärnstensfärgade drycker.

Dags att sätta igång med de bilderna och minnena som jag utlovat för ett tag sedan. OBS att jag kommer dubbelposta de här till Catpuzzles, för just nu ekar den bloggen tom.

I början på Juli i somras så gick jag och T till det bästa second hand-stället vid Mölndalsvägen. Jag köpte en stor, grön matta för 150 pix.

Det var efter den här dagen som jag och T började umgås galet mycket. Jag hade börjat krypa ur mitt isolerade skal (också känt som min lägenhet), och T var den första sociala kontakten jag sökte mig till.

Efter det satte vi oss på en uteservering och tog en öl. Det var det stället som man alltid gick förbi när man bodde på Olofshöjd som student och skulle gå och handla på Netto. Jag och T diskuterade användandet av "de" och "dem", "han" vs "honom" och andra grammatiska saker. Jag satt framåtlutad mot bordet med slutna ögon och lyssnade på de fyra låtarna som han gjort själv.

Ps. Favoritklänning.

Purrrr säger katten

Jag har en smygande känsla att jag drömde om Spike inatt. Det liksom gnager i mig, ett välbehag som är svårt att beskriva.



Nu är jag hög på pophits från 2008, hunger och kommentaren jag precis fick från en läsare av min blogg som jag inte visste att jag hade.

People

Måste bara sno vad Linda skrev:

 And it makes me feel proud, almost arrogant, because they are too stupid to realise that they are horrible, a disease.

Kroppen och psyket säger nej. Ett bestämt nej.

Urgh. Har så mycket att göra innan syster kommer för en visit. Hon kommer om en timme, och jag sliter på som om jag hade boendestöd idag - fast själv. Vill kunna svepa med handen längs lägenheten och säga: "Kolla, visst bor jag fint."

Städa, diska, plocka, bädda, klä på sig, HANDLA MAT BLAND ALLA PENSIONÄRER OCH BARNLEDIGA FÖRÄLDRAR. Ett tips. Gå aldrig och handla mat före klockan två på en vardag.

ruby woo

Insåg precis att min profilbild på FB är väldigt missvisande. Jag ser ju nästan aldrig ut så. Stora lockar och röda läppar. Jag har långt, platt hår med slitna toppar och sönderbitna läppar.

Nog för att man ska känna sig bekväm i sitt eget skinn, men jag borde börja locka håret oftare igen.

bla bla bla

Dör av ångest. Vill verkligen inte gå på skrivkursen.

Värken i ryggen, som spred sig ner till armarna, börjar släppa. Istället har den bytts ut mot - ja, ångest. Härligt. Underbart.


Den där pojken som jag hade känslor för i ungefär en vecka har lagt sig. Puh! Jag är ju inte dum. Jag har tyckt om folk förut, och jag känner igen det där specifika pirret. Det var frustrerande. Hatade det. Ville inte, vill aldrig mer någonsin i hela mitt liv.

Så jag sa det till honom, att just nu så gillar jag dig. Så som jag alltid verkar göra nu för tiden. Fast det var inte på eget bevåg. Han lurade mig till det, jag missuppfattade och skrattade och hetsade ur mig att "Jag lovar att det går över!".

"Du är inte rädd för mig nu va? Du måste lova att du inte är rädd för mig nu", sa jag.
Nej då, inte rädd. Inte alls rädd. Sedan gick han och hånglade med en tjej i hörnet bredvid där jag satt. Jag frustade genom sammanbitna tänder och vände mig om.

Där satt en man, en sådan där övernaturligt vacker man. Han sa att gud, vad fin du är. Jag måste få se dig igen. Men jag höll upp händerna och sa bestämt: "Du är alldeles för snygg för mig. Tyvärr." Sådant där bara går inte för mig. Fortfarande.

Men innan det, innan jag stammat ur mig min tillfälliga crush, så hade vi suttit lutade mot varandra ute i skogen och fnissat. Jag hade smygit in min hand inuti hans lovikavante, och vi släppte inte ens taget när vi steg på spårvagnen. Han smekte mina knogar, jag sa att du är kall och han sa att jag är varm. I en halvtimme höll vi händer.

Men nu är det över, pirret är över. Han hörde av sig nästa dag, och allt är som förut. Jag pustar ut och tänker att vad skönt att allt löste sig. Jag vill inte förlora min bästa vän i Göteborg. Jag vill inte ha någon storslagen kärlek, jag vill ha en bästa vän.

Gravitation i Göteborg

"Håkan Hellström klev precis in genom dörren", säger min bror.
Och minsann, där står han med lockigt hår och keps.

Filmen börjar - det är Gravity vi ska se. Jag vet redan innan att jag kommer tycka om den. Och visst levererar den. Jag börjar gråta efter kanske en halvtimme, och så fortsätter det så under resten av filmen. Vissa scener är perfekta - de andra gastkramande. 3D-effekten ger ett fantastisk djup av rymden. Det känns som om man kommer sväljas upp och försvinna i den. Ungefär som de allra värsta mardrömmar jag har.

När jag och min bror vinglar ur biosalongen, så ser jag ut som en uppsvullen knarkare med blodsprängda ögon. Medan min kropp fortfarande darrar av bioupplevelsen, så lunkar jag och Håkan vidare in på toaletten. Vi ger varandra ett svagt leende där inne, och jag böjer mig fram vid handfatet för att skölja av all saltgråt ur ansiktet. Jag tittar på mig själv i spegeln, på min vackra rödflammighet, och känner hur adrenalinet börjar sprida sig i mina blodådror. Här står jag, helt förstörd, med Håkan på toaletten, tänker jag. Det är en bisarr upplevelse av substanser som blandas i min kropp.
Sedan går jag ut, och jag och min bror går och dricker starkt kaffe.

Overload.

Tut säger bilen.

Har rusat runt som en tok hela dagen. Det verkar vara min nya style - när jag väl har energi så kör jag på som ett ånglok så länge jag kan, tills kroppen och huvudet ger vika och jag kraschar. Det är inte ett hållbart sätt att leva på, men jag är bara så glad att jag har energi över huvud taget.

Är helt död nu. Min rygg skriker AJAJAJ, mina ögon säger UHUHU och så kommer ju den sedvanliga huvudvärken jag haft i två veckor.


Imorgon ska jag gå på bio med min bror. Vi ska se Gravity.




Jag går igenom en väns instagram, och inser till slut att han och jag har hängt väldigt mycket det senaste halvåret. Han är, till skillnad från mig, bra på att ta bilder som fångar känslan av ögonblicket. Och sådana bilder gör ju att man minns de dagarna och nätterna. Nästan så att man får en tår i ögat, snyft.
Tänkte göra ett inlägg om det snart, men insåg att jag nog får dela upp det.

Free!

I min stora kamp att försöka rensa bort ungefär tiotusen GB med serier och filmer, så kör jag maraton just nu.

Har snart sett färdigt på en serie som heter Free!. Den handlar om några pojkar som älskar att simma. Iz all.
Men den har tre saker som gör den alldeles fantastiskt mysig.

1. The Villain - Han har huggtänder och är ilsk och dryg. Yum yum.
2. Animationen är helt jävla fucking awesome.
3. Angst-relationen mellan huvudkaraktären och Herr Huggtänder är väldigt uppskattad. Som alltid.

Alltså jag lovar, jag försökte verkligen leta upp en bild 

då de faktiskt har kläder på sig, men det var assvårt.

Ooooch här är fina outrot. Älskar det för att de dansar (så fort de dansar i anime, så är jag såld, verkar det som), och för att min favoritkaraktär är jätteond och i princip skriker "ALLT VATTEN ÄR MIIIITTTTT".
Ja, gud vad roligt.

gkeld

Vill spela Otome Games men orkarrrr inteeee sätta mig iiiiin i deeeeet...
Har velat i flera år, men oooorkarrrr inteeeeeeeeeeeee...




Det är även möjligt att jag känner såhär på grund av att jag varit vaken i 19 timmar.

De dansar! - aka fan vad animationen har blivit bättre de senaste åren.

Eftersom jag har simultanförmåga, så har jag även tittat färdigt på en annan anime som heter Brothers Conflict. Den handlar inte om så mycket, för det är en så kallad reversed harem-genre. Ni förstår säkert vad det betyder. Alla vill ha en och samma tjej. Och alla männen är bröder. Och de är 13(!) stycken. Hohoho.

Jag lovar att efter ni har sett detta outro, så kommer ni känna en gnutta av "What the fuck did I just watch?"





I sådana här serier så är regel nummer ett att man släpper alla skämskänslor. Annars kommer man inte kunna titta färdigt. Hitta någon/några favoriter, och igla fast er vid dem. Då kan det bli en rätt behaglig upplevelse.

Min favorit är egentligen han till höger här nere. Inte för att det säger er någonting, men så, NU VET NI DET. Han till vänster är rätt mysig också.

Oooooch såklart det obligatoriska tvillingparet (som egentligen är trillingar). Det GÅR liksom inte att stå emot den kombinationen.


Hai hai, nu kommer jag sluta skriva om mindless shoujo.

DURARARARARAAAA eller Loki eller moerk aengel som aer mystisk.

Såg färdigt Durarara!!, och den var mycket bra. Så himla skönt när man lyckas hitta de där guldkornen i den japanska populärkulturen - puh, liksom.

Men nu drar jag vidare. Väljer mellan att läsa en fullitteraturserie a la Twilight (fast änglar istället för vampyrer), eller läsa om en fanfic med Loki. Tror jag kör på änglarna först, har ju ändå börjat läsa sedan några dagar sedan.

Vilket hästjobb, alltså - eskapism.

himigid!!

Jeez, jag har fått en ny kyl! Vet ni vad den har? EN FRYS. JAG HAR EN FRYS. Det är omöjligt att förklara det stora med detta, om man inte själv levt utan frys i ett till två år. För mig, som nu kan ha is i mitt liv igen (vilket i sig är helt jävla onödigt egentligen, men ni fattar poängen), så känner jag bara en enorm känsla av *MIND: BLOWN*.


En annan komisk sak är de som skulle komma och byta kylskåpet.
Vi kommer mellan 08:00-10:00 på fredag. Men antagligen mer runt 09:00.
De ringer på klockan 07:50.

Tur för dem att jag vaknade klockan fem(!) i morse och både hunnit frosta av och plockat ur matvarorna ur kylskåpet.

Holy fucking crap, Kyo (från Dir en grey) shaved his head!!

Jag böjde mig ned, borstade fram håret runt mitt ansikte med fingrarna, höjde på ögonbrynen och sa "Pffft".

Igår sa någon till mig:

"Du är verkligen helt ovetandes om hur fantastisk du är."

Om mig.

Dag 05 – Vad är kärlek?

Att byta håll när man sover skavfötters för att man är frusen, och gosa in sig och känna varm hud och trygghet till personen som ligger där.
Att sätta sig på en bänk på vägen hem och bara tänka.
Att titta på moln.
Att slänga ur sig en osammanhängande tanke till en vän, och de tycker inte att man är konstig.
Att få ett enkelt hjärta ♥ skickat till en av en bästa vän.

Durarara!!

Just nu tittar jag på en anime som jag faktiskt inte riktigt vet vad den handlar om. Man får följa en hel massa människor som hänger i Ikebukuro i Tokyo. Mycket gänggrejs.

Och nu har jag sett sju avsnitt av den här serien. Jag älskar den, men jag vet inte varför. Den är fucking awesome, men jag vet inte varför. Knäppt.

Nä nu!

Etthundratjugosjuuuuu page views de senaste dagarna, och ingen kommenterar på mitt förra inlägg (som för övrigt var awesome)?

Litet besviken är jag på mina läsare. Fy skäms.

Jag förstod!

På senaste Halloween-avsnittet till Simpsons, så hände något fantastiskt. Under introt, när Bart åker förbi en massa folk med sin bräda, så svischar något förbi.
Det är en äldre man som står och målar tatueringar på en muskulös man. På ena sidan av bröstkorgen kan man se ett målat lejon. Och jag bah:

Såhär såg det ut. Vet ni vilka typer de är?

.

.

.

.

.

.

.

.

Jag blev ju eld och lågor över det här, eftersom de gör en referens till en av mina favoritböcker.
Ray Bradbury's The Illustrated Man. Jag dör litet inombords av välbehag bara jag tänker på att den fortfarande blir uppskattad. Fast jag gissar att de mest hade med det eftersom Mr Bradbury dog tidigare i år. Eller nej, förresten - för att han är fucking awesome.


Ps. Och för er som inte hört mig tjata om den här boken, så handlar det om ett circusfreak som blivit tatuerad av en kvinna från framtiden. Varje natt vaknar tatueringarna till liv och visar en historia.

Och en till sak:
Ni vet den nya filmen Gravity (med Bullock och Clooney) som precis kommit upp på bio? Jag skulle inte vilja gå såpass långt som att säga att filmen är baserad på en av novellerna i The Illustrated Man, men det är tamejfan exakt samma scenario. Min favoritdel i hela boken. Snacka om att jag är eld och lågor över att se den filmen!

an' ajm lajk: asdfghjkl

Tydligen sa Gackt "See you soon, Sweden", under Yohios konsertavslutning i Stockholm den 5:e Oktober.

So true.

Inte lika dum som jag trodde.

Går igenom gamla korsordstidningar som jag gav upp på för ett-två år sedan. Svaren bara flödar fram, och jag tänker: "Hur jävla puckad var jag egentligen? Det här är ju jättelätt."

Så! Jag har blivit bättre! Något som jag varit frustrerad över det senaste halvåret - när jag ändå hållit på och löst korsord såpass länge, så borde jag åtminstone ha blivit LITET bättre. Och det har jag ju blivit, tydligen.

Pupa

Alltså gud, DÖR av hur mycket jag vill se den här animen nununuNU.

cannibal predator siscon loli.

Redo.

"Nu är du redo att skaffa katt", sa D.
"Katt?" frågade jag.
"Ja. När du sätter upp håret sådär som en boll, så är din look färdig."
"Så frisyren är pricken över i:t?"
"Ja."

TRÖTTNAR ALDRIG pt. 2

G-Dragons album Heartbreaker.

pr0n

Lol. Hittade en gammal konversation jag och mamma hade 2007.

Mamma: "Men hur ska du göra med den här hyllan då?"
Jag: "Jag ska lämna kvar allt. Förutom porren då. Den tar jag med mig."
Mamma: "Porren? Vad synd..."

Kärt återseende

Myes. I förrgår plöjade jag mig igenom 11 timmar av mangaläsande. Minus en timme för rökeri och mat, förstås. Det är ju nästan så att jag slog mitt förra rekord på 13 timmar. Då läste jag Naruto, och lyssnade på en låt under hela tiden, på repeat. Den nuvarande musiklistan har litet fler låtar, tack och lov. Hjärntvättad på ett kanske litet mer hälsosamt sätt.

Men jag KOMMER INTEEE säga vilken manga jag läser just nu. Jag ska ta tillvara på min inspiration och förälskelse ett tag till. Suga på karamellen så att säga. Igår nekade jag till och med en fika för att jag var tvungen att stanna kvar här, i min nuvarande fantasivärld. Men jag funderar ändå på att gå till Sjöfartsmuseet med termoskaffe och... något jag inte heller vill säga. JINX.

Idag hoppade mitt 16-åriga medvetande fram.

Under förmiddagen kände jag hur nikotinet började skrika.
Så jag rökte.
Det fortsatte, så jag tänkte att jag nog bara behövde dricka vatten.
Men icke. Det fortsatte.

Medan jag stod och städade ur mitt badrumsskåp, så skar det nästan i öronen av internt skrik. Då kom jag på. Det var ångest.
Det här var ett mönster som jag ständigt gick igenom under mina tonår. Trial- and errormetoden. Sist ut kom erkännandet att det var ångest.

Återstår ju då att figurera ut varför den anlänt i en sådan nostalgisk form. Jag tänkte att det kanske var skrivarkursmötet idag, kanske att matproblemen återuppstått, att jag verkligen inte ville stå och städa mitt badrumsskåp...

Men sex timmar kom jag på det. När jag vandrade långsamt längs spårvagnstrottoaren, den vägen ingen annan går på, så slog det mig. Rodnaden började krypa längs kinderna.


Men jag tänker inte säga. Det bara går inte. Men jag kan säga såhär... Vad längtar en 16-årig flicka efter? En sådan som älskar eskapism?

holy fucking shit

... Vad Shingeki no Kyoujin (aka Attack on Titan) är blodig och rå. Alla dör. Hela tiden. Huvuden som knäcks av i morbida vinklar, en egentligen förlorad kamp mot varelser som de kallar titaner. De där karaktärerna de spenderat tid på att introducera - uppätna!

Fy. Fan. Vad. Den. Är. Bra.
Alla måste se.

Om nom nom. Äta människor.

Till höger ses den utrustning huvudkaraktärerna använder för att slåss. En sorts mix av vajrar/lianer och svärd. Väldigt uppskattade scener när de svingar sig omkring. Animationen är aawwweeesooommmeee.

Men fniss.

Skarsgård aktuell för 50 nyanser

Alexander Skarsgård tillhör en liten skara skådespelare som är aktuella för att ta över rollen som Christian Grey efter avhoppade Charlie Hunnam i filmatiseringen av EL James Femtio nyanser-böcker.


source.


Nu har ju jag läst de här böckerna, och är faktiskt intresserad av hur fan man kommer kunna göra en film av dem. Den som var cast:ad innan (någon snubbe från Sons of Anarchy?) hoppade ju av. Om nu Skarsgård får den här rollen så blir hela den här produktionen genast mycket mer intressant.

Litet stor för min trånga blogg, men COOOOLT.

death and taxes

Idag har varit en så. jävla. bra. dag.

Vaknade tidigt till ett dimmigt och disigt höstgöteborg. Den här myskänslan och lyckan över att få spendera en hel dag och bara vara... nöjd. Jag förundras över att det inte behöver hända något storslaget för att man ska kunna känna sig lycklig.

we're gonna throw away survival kits

Ligger i sängen efter en tupplur, medan Herr Bird sjunger i bakgrunden. Magen kurrar, och jag är så evinnerligt sugen på zucchini.

Går för att ta fram grönsaker, lägger fram dem på skärbrädan, och suckar tungt.
"Vilken jävla ambitiös måltid," tänker jag trött. "Hej, jag är hungrig och måste hacka tiotusen grönsaker."
Försöker tänka att det kommer bli ungefär tiotusen gånger mer gott än annan mat i slutändan.


Efter maten ska jag möta en vän nere på torget, köpa godis och sedan titta på Eternal Sunshine of the Spotless Mind. Topp tre.

this is a story about the memory of water

and with the pages distressed that you held to your chest,

they were mangled and dog-eared 

while the rest were just mangy and gory.

Alltså... TRÖTTNAR ALDRIG

HG RG BS

Tänker väldigt mycket på den här herren just nu:

Suuuuuk.

Jag har blivit sjuk.
Det är en sådan där sak som man skriver på internet, och ingen bryr sig. Medan man själv ligger och nyser (gnäggar ur sig ett frustrerat AAARRGHHH efteråt), använder upp en hel rulle papper under ett dygn, och värme som kittlar i öronen.
Jag har slutat tycka synd om mig själv i alla fall. En förkylning känns liksom inte så farlig längre, men det var många år då jag bara gnydde efter mamma. Men vid det här laget så har man gått igenom mycket värre saker, värre sjukdomar, och man blir liksom mest glad över att man bara har en sketen förkylning.


Inatt vaknade jag av att min nya mirakelsalva (den som sänker immunförsvaret) brände. Väldigt mycket. Jag har märkt att den gör det, när hudåkommorna är som värst. Som om den arbetar övertid, verkligen SLITER med att återställa huden. Som en extern feber som försöker bota ens kropp.
Men den funkar, ju. Idag har huden läkt till hälften (en dag till så!). Något som annars skulle tagit mig en till två veckor att få bort. Knäppt.

rock-boobz

Det finns en bild på mig som jag tog precis efter att jag kommit hem från en svettig konsert med Dir en grey. Det var då jag bodde i Japan, det var sommar och man blev en svettpöl efter tio minuter i solen.
När jag kom hem så slängde jag av mig alla kläderna och ställde mig under AC:n. Eftersom min kropp fortfarande var sprickfylld med endorfiner, så slet jag fram kameran och gjorde en awesome rock-pose.

Märkte efteråt att mitt ena bröst kommit med i bilden, så jag klippte till den. Eh, bort den.
Men. MEN. När bilden visas i miniatyr, så syns den fortfarande. Klickar på bilden - boobless. Minibild - boobmore.

Whyez? Den har fungerat så ända sedan jag tog bilden. Förstår ingenting.

Min vanligaste slutsats när jag är ute och går och tänker på meningen med livet och mänskligheten i allmänhet

bloggstats

Nu när jag kickat igång Catpuzzles igen, så har statistik plötsligt blivit väldigt roligt. Det blir ju extra roligt när man går från 4 läsare en dag, och nästa så ökar det till 105(!).

Dessutom så var det en bloggerska som precis GAV bort gratis reklam på sin sida för de sju första som signade. Jag hann!


Klad hest.

teh numberzz

Ehh... Enligt mina snabba uträkningar, så bör jag få i mig ca 1712 kcal per dag.
Jag räknade precis ut hur mycket kcal jag brukar äta under en typisk dag. Jag fick det till 770 kcal.

Frågan är ju då - hur kommer det sig att jag inte rasar i vikt?


Andra roliga uträkningar är att mitt BMI är 26 - alltså är jag överviktig. Om jag tappar 4kg så får jag ett hälsosamt BMI igen.


Nej, nu måste jag gå och äta.

Tempus

Jag har märkt det senaste året att en av mina svåraste grammatiska missar är hur jag använder tempus.
Jag kan börja skriva en text i dåtid, ändra till nutid mitt i texten, för att sedan återvända till dåtid.
Det är även ett evinnerligt slit mellan "jag" och "du". Detta beror helt enkelt på att när jag pratar med mig själv, så tänker jag på precis samma sätt.
"Jag hatar mat."
"När du kommer hem så ska du äta."
"Om jag gör det här, så får du röka."

Jag blir ju inte förvirrad, jag vet ju vad jag menar. Men för andra?

Från mobilen.

Ridhattsmössan

Den dagen hyn var hemsk

och jag prålade på just pga det.

Also, frisyren jag aldrig vågar använda pga babyhår.

Sad amount of medicine. :(

Tittar på My Little Pony - Friendship is Magic

Vy när jag vaknar på morgonen.

Tittar på Nicke Nyfiken.

Vattenkramat hår i samband med självfallshår.

Tittar på Nicke Nyfiken igen.

Vår.

Garderobsbild.

Gult, blommigt och hår.

Nytvättade klänningar på tork.

Nagellacksfärg jag inte alls tyckte om.