Jag började skriva en rätt så utförlig historia om hur min dag varit. Men kort och gott så spelade mitt psyke mig ett spratt, så att jag trodde att jag var magsjuk och inte kunde komma. Jag var inte magsjuk. Jag var inte sjuk över huvud taget. Alla fysiska symptom jag hade, orsakades enbart av tanken på att något jag längtat efter nu väl var här. Det blev för mycket.
Så även om julaftonen har varit väldigt mysig och sådär allmänt underbar pga familj, så tänker jag även på alla suckar av ångest, tårar som faller när jag står och dekorerar brödkorgen, bitska svar till mamma och utmattningen, ledsamheten och den totala desperationen som skriker att jag inte orkar mer, vill inte, kan inte.
Men så ser jag min systerdotter le mot mig, ser hur hon trevar med sin hand efter min. Hur systersonen lägger sig bredvid mig på golvet och är den enda som inte ger mig en konstig blick för att jag klänger mig fast vid mitt medtagna gosedjur.
Det är fint, men ibland väger annat över. I alla fall just nu. Hoppas inte imorgon. Hoppas att jag kommer ihåg barnen, och inte min egen misär.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar