Idag hoppade mitt 16-åriga medvetande fram.

Under förmiddagen kände jag hur nikotinet började skrika.
Så jag rökte.
Det fortsatte, så jag tänkte att jag nog bara behövde dricka vatten.
Men icke. Det fortsatte.

Medan jag stod och städade ur mitt badrumsskåp, så skar det nästan i öronen av internt skrik. Då kom jag på. Det var ångest.
Det här var ett mönster som jag ständigt gick igenom under mina tonår. Trial- and errormetoden. Sist ut kom erkännandet att det var ångest.

Återstår ju då att figurera ut varför den anlänt i en sådan nostalgisk form. Jag tänkte att det kanske var skrivarkursmötet idag, kanske att matproblemen återuppstått, att jag verkligen inte ville stå och städa mitt badrumsskåp...

Men sex timmar kom jag på det. När jag vandrade långsamt längs spårvagnstrottoaren, den vägen ingen annan går på, så slog det mig. Rodnaden började krypa längs kinderna.


Men jag tänker inte säga. Det bara går inte. Men jag kan säga såhär... Vad längtar en 16-årig flicka efter? En sådan som älskar eskapism?