Lyssna på mig.

Jag skriker och gråter och sliter och faller ihop till en liten hög på grusvägen.
"Hur kan mamma hata mig? Hur kan hon bara överge mig sådär? Jag gjorde inte ens någonting. Helt plötsligt så bara tittade hon på mig, som om hon vore äcklad", säger jag och gömmer ansiktet i händerna.
Personen som går framför mig bryr sig inte ens om att vända sig om. Ryggen är kall, och ointresset osar om honom.
"LYSSNA PÅ MIG!", skriker jag och ställer mig upp, rusar fram och rycker hårt i hans axel. "Min mamma har lämnat mig - det minsta du kan göra är att visa litet sympati!".
Han suckar och vänder bort blicken. "Ärligt talat så förstår jag henne. Du är jobbig. Sluta gråta, är du snäll. Det räcker med att jag låter dig bo på båten. Camilla är inte glad, ska jag säga. Du kommer alltid tjutandes så fort något händer", säger pappa trött, och tillägger, "Kan du för en gångs skull försöka hålla dig borta från oss?"

Jag försöker packa min väska så lätt som möjligt. Går igenom mina kläder, klänning efter klänning, kofta efter kofta. Strumpbyxorna som lyser i gult och orange, och jag försöker mentalt matcha färgerna. Den grågula klänningen med gula strumpbyxor och den varmgula koftan... En varm tröja, nej två, och så ett par skor. Till slut har jag packat ned nästan hela min garderob, men väskan känns ändå lätt.
Mitt brustna hjärta värker i bröstet, och jag kan inte hålla tillbaka gråten nu heller. Mamma hatar mig, och min pappa vill inte ha mig.

Jag vaknar upp med en känsla av hopplöshet. Inget har någon mening, för ingen vill ha mig i deras liv, tänker jag. Så jag somnar om, som om min själ ivrigt söker efter att tormentera mig själv ännu litet mer. Och återigen är mammas kalla ögon där, och när hon fräser "Kan du inte bara försvinna?", så sjunker jag ihop i gråt igen.