"Håkan Hellström klev precis in genom dörren", säger min bror.
Och minsann, där står han med lockigt hår och keps.
Filmen börjar - det är Gravity vi ska se. Jag vet redan innan att jag kommer tycka om den. Och visst levererar den. Jag börjar gråta efter kanske en halvtimme, och så fortsätter det så under resten av filmen. Vissa scener är perfekta - de andra gastkramande. 3D-effekten ger ett fantastisk djup av rymden. Det känns som om man kommer sväljas upp och försvinna i den. Ungefär som de allra värsta mardrömmar jag har.
När jag och min bror vinglar ur biosalongen, så ser jag ut som en uppsvullen knarkare med blodsprängda ögon. Medan min kropp fortfarande darrar av bioupplevelsen, så lunkar jag och Håkan vidare in på toaletten. Vi ger varandra ett svagt leende där inne, och jag böjer mig fram vid handfatet för att skölja av all saltgråt ur ansiktet. Jag tittar på mig själv i spegeln, på min vackra rödflammighet, och känner hur adrenalinet börjar sprida sig i mina blodådror. Här står jag, helt förstörd, med Håkan på toaletten, tänker jag. Det är en bisarr upplevelse av substanser som blandas i min kropp.
Sedan går jag ut, och jag och min bror går och dricker starkt kaffe.
Overload.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar