bla bla bla

Dör av ångest. Vill verkligen inte gå på skrivkursen.

Värken i ryggen, som spred sig ner till armarna, börjar släppa. Istället har den bytts ut mot - ja, ångest. Härligt. Underbart.


Den där pojken som jag hade känslor för i ungefär en vecka har lagt sig. Puh! Jag är ju inte dum. Jag har tyckt om folk förut, och jag känner igen det där specifika pirret. Det var frustrerande. Hatade det. Ville inte, vill aldrig mer någonsin i hela mitt liv.

Så jag sa det till honom, att just nu så gillar jag dig. Så som jag alltid verkar göra nu för tiden. Fast det var inte på eget bevåg. Han lurade mig till det, jag missuppfattade och skrattade och hetsade ur mig att "Jag lovar att det går över!".

"Du är inte rädd för mig nu va? Du måste lova att du inte är rädd för mig nu", sa jag.
Nej då, inte rädd. Inte alls rädd. Sedan gick han och hånglade med en tjej i hörnet bredvid där jag satt. Jag frustade genom sammanbitna tänder och vände mig om.

Där satt en man, en sådan där övernaturligt vacker man. Han sa att gud, vad fin du är. Jag måste få se dig igen. Men jag höll upp händerna och sa bestämt: "Du är alldeles för snygg för mig. Tyvärr." Sådant där bara går inte för mig. Fortfarande.

Men innan det, innan jag stammat ur mig min tillfälliga crush, så hade vi suttit lutade mot varandra ute i skogen och fnissat. Jag hade smygit in min hand inuti hans lovikavante, och vi släppte inte ens taget när vi steg på spårvagnen. Han smekte mina knogar, jag sa att du är kall och han sa att jag är varm. I en halvtimme höll vi händer.

Men nu är det över, pirret är över. Han hörde av sig nästa dag, och allt är som förut. Jag pustar ut och tänker att vad skönt att allt löste sig. Jag vill inte förlora min bästa vän i Göteborg. Jag vill inte ha någon storslagen kärlek, jag vill ha en bästa vän.