Ensam.

Det gick upp ett ljus för mig förra veckan. Det är bara jag som hör av mig till mina vänner för att ses. Som om tonårsdemonen greppade tag i axeln igen, och väste: "Du tycker mer om dina vänner än vad de tycker om dig. Det är därför de aldrig hör av sig."
Så jag bestämde mig att följa min tonårsanda och låta bli att höra av mig tills de hör av sig till mig. Mitt sanna kallelse här i livet - ultimatum som till slut försätter mig i misär och övertygelsen om att ingen vill ha mig.

Och jag känner mig så ensam. Tänker att om det är såhär det kommer kännas genom hela livet då jag kommer leva utan en partner, så vet jag inte hur jag ska klara av det. Det är så lätt att säga "Jag vill inte ha någon. Jag ska leva ensam, och det är okej. Jag har mina böcker". Men tanken på att de här tankarna kommer hemsöka mig i perioder, gör att jag nästan tappar andan.

Och så hör jag av mig till en vän igen. Jag kan inte hjälpa det. Jag är så ensam.