...!

... Och sedan kommer jag hem till ett brev som är skrivet av en person i släkten. Med knappt läsbar, sirlig skrivstil, skriver en fin människa att de hört från min mor att jag inte mår så bra. Att de inte riktigt vet hur de ska kunna hjälpa, men att ett litet brev kanske är något. Till slut börjar jag böla, för den här människan har precis blivit diagnostiserad med KOL, blev felaktigt diagnostiserad med lungcancer, och inte ett knyst har hon hört från mig. Ångest och skam förlamade mig till att göra ingenting, för jag visste inte var jag skulle börja be om förlåtelse.
Och så får jag det här brevet. Kärleken bara vällde upp i mig, tog alldeles för stor plats i min lilla sargade ångestbröstkorg. Hur kan man ha så fantastiska människor i sitt liv? Jag förstår inte det. Hur kan jag vara tacksam och överväldigad i ena sekunden, och helt förstörd över att jag tappade ett plastlock på golvet i nästa? Hur förklarar man det för oförstående fäder som inte vet vad ångest och depression är?

..

Det visar sig att det fortfarande är svårt att umgås med familjen, trots att man berättat exakt hur man mår, och fått höra det där viktiga -- att de alltid kommer tycka om en. När jag går hem, så börjar ångesten mala.

"Varför sa jag så? Jag låter ju så sjukt bortskämd. Varför kan jag inte bara sluta prata om alla negativa saker, behöver jag dra en kommentar om alla artiklar jag läst? Pappa såg så himla ledsen ut när jag sa att minsta lilla sak som går fel, så blir jag jätteledsen, för att allt är så jobbigt nu. Jag måste bara hålla käft. Men då kommer de kommentera det också, och jag vet inte hur jag ska stoppa mungrodorna. Allt jag säger är fel."

Jag blir så himla arg och ledsen på mig själv.
Och jag kan ju inte direkt be om förlåtelse över allt jag säger. Fast jag vill.

karma's bitch, var det ja

Eh, ja. Har lidit av extrem allergi i ansiktet de senaste två veckorna. Precis nu när det börjar lägga sig, så vaknar jag upp med röda, vattniga knarkarögon. Orkar inte vänta ut skiten längre, så väntar just nu på att doktorn ska ringa upp. Måste få pli på det här, jag kan ju inte först gå runt och se ut som om något slagit mig  i två veckor, för att sedan behöva gå runt och se ut som en junkie. Och orkar verkligen inte med allt jävla kliande. Blir litet ledsen.

karma's bitch

Just nu pysslar jag och mamma med mobilshopping. Det innebär att hon är ute på stan och ringer mig stup i kvarten, eller skickar MMS med bilder på. Sedan svarar jag om jag tycker det är fint eller inte.
Saker ni bör veta, så ni inte tror att jag är världens mest bortskämda tjugofemåring:

- Det var en julklapp jag fick av pappa, att köpa litet nya, hela, fina kläder.
- Jag har gått runt med trasiga, för små kläder i tre års tid, för att jag inte mått bra och inte brytt mig om hur jag har sett ut.
- Jag har svårt att sova, och får lätt ångest av folkvimmel. Alltså sov jag när mamma ringde och frågade om jag ville följa med ner på stan.

Elände, elände! Men det är sådant här jag menar, när jag pratar om att karma works its magic. När man faktiskt inser vad ens problem är, och hur man ska tampas med dem, så är det som om livet bara vänder sig om med utsträckta armar. Litet "här fåru för att du mått skit och kämpat, nu ska BARA bra saker hända. It's overdue!", typ.

En jacka, ett par handskar, en klänning, en väska. Det var dagens skörd av mobilshopping med mamma.
Päls, varma-och-alltid-velat-ha, brodyr, orange.

Gud, snälla...

Nu är det bara ett avsnitt kvar av Kami-sama Hajimemashita, och det sänds om ungefär 16 timmar i Japan. Är litet ledsen.

Fast jag kan ju läsa mangan sedan.

It's the end of the world

Ja, angående det här om att världen går under imorgon. I hemlighet trodde jag på det under en tid. Kanske för att jag ville att livet skulle ta slut, så jag slapp tänka på det själv.

Sedan nu inatt, så drömde jag (som vanligt) att jag i en post-apokalyptisk värld vandrade omkring för att leta förnödenheter. Jag var ute på landet, mitt emellan Lindas föräldrars stuga och Staden II, helt vilse och alldeles ensam. Medan jag satt och rotade igenom en övergiven resväska längst upp på ett berg, så kom det en lastbil körandes på den sandiga vägen nedanför. Dammet spred sig likt en slöja efter det stora fordonet, och med hjärtat i halsen började jag springa ned till vägen.
"Äntligen en människa! Jag måste be om hjälp!", tänkte jag medan jag hasade ned för det branta diket intill vägen.
Jag började vifta med händerna, och skrek, så att personen i lastbilen skulle lägga märke till mig. När hon väl upptäckte mig, så ställde hon sig på bromsen.
Men något gick snett. Mitt i lättnaden för överlevnad, så såg jag hur lastbilen tog sladd och började välta. Den massiva tyngden kom allt närmare mig, och det fanns ingenstans jag kunde fly.
"Det är så här jag dör", tänkte jag panikslaget. "Nu dör jag."
Ögonblicket saktades in, och min panik ersattes med en enorm lättnad. Allt annat blev tyst, och någonstans från grunden av min varelse ekade orden: "Vad skönt. Äntligen."

När man gör fynd på Tradera

Vann två tröjor för nio kronor, av en kvinna som bor i Göteborg. Betyder alltså att jag även slipper frakt.

"Japp NIO kronor rikare, jippie!! ;-P
Grattis till ett kap!"

svarar hon då.

"Det är något konstigt ämne i det som du inte tål."

Insåg idag att hela "Jag ser ut som stryk"-kommentaren nog var mer sann än vad jag velat tro. Det ser på allvar hur som om någon har gått lös på mitt ansikte, som varit riktigt förbannad. Jag har inte haft sådana här kraftiga allergier sedan jag var i perioden mellan barn/tonåring, och det är inte en trevlig sak att få återuppleva. Jag kommer ihåg förtvivlan, sorgen och framför allt ilskan över de skitgener man fått. Är väl inte riktigt lika upprörd i dagens läge, men nog allt blir man litet ledsen när en vanlig, mild apotekssalva svider. Speciellt eftersom jag trodde att jag växt ur det.

Aga

De roligare inläggen med foton har blivit uppskjutna ett tag. Som jag nämnt innan så har jag litet problem med allergi för tillfället, så jag ser litet deformerad ut. Dessutom blir jag extremt trött av att battle:a allergi dagarna i sträck, plus att jag håller på att försöka vända tillbaka dygnet. Med andra ord ser jag ut som stryk.

Tills stryket gått över, får ni vänta med andan i halsen. För jag vet ju att ni gör det.

Snabba-puckar-svar

... Tack! Om ni fick välja två av de här fyra sakerna, vilka skulle ni välja då? Alternativt för de som känner mig, vilka saker skulle passa mig bäst? (Klänningen har för övrigt en djupt guldgul färg, fotot är missvisande).

Yay!

Jag vann en tävling! Kanske jag nu äntligen kommer börja använda smink igen:

host, host

Jag sitter och diskuterar med personer som faktiskt kan något om ämnet, som kanske fattar vad som är fel med mig. De håller med mig, berömmer mig. Och jag kan inte hjälpa att bli förvirrad och tänka "Men ni ska ju säga att jag har fel. Jag har ju alltid fel".

Har lyckats komma in i något sorts ras av fysisk hälsa. Jag antar att det är för att jag rivit ner murarna, och nu väller allt var ut på en och samma gång. Sover knappt något, går runt med ständiga allergiattacker och får oförklarliga strålande smärtor i kroppen. Gråter typ jämt, även fast jag kanske inte är ledsen. Skrattade mycket i fredags, så mycket att jag fick ont i magen. Men jag blev förvirrad av skrattgråten, så jag började gråta på riktigt. Jag antar att det blir så när man inte gråtit på länge.

Meteorer

Som ni kanske vet, så var det ett meteorregn inatt. Jag har sett fram emot det här hela veckan, sedan det började viskas om det i tidningarna. Så nu vid 00:00 tog jag fram en handduk, en kudde, vinterkläderna och en termos med kaffe. Hann se sex stycken små stjärnfall med svansar, tre ur periferin och tre direkt på. De var svåra att märka, för de flesta blossade upp efter en halv till en sekund. Den allra bästa var nog den som klättrade över himlen i hela två sekunder, med vad som såg ut som en röksvans efter sig. Det var ett tag sedan jag blev såhär barnsligt lycklig över något.

?

Kolla, Gackt i kjol. Eller snarare skoluniform. Tydligen så sjöng han denna låt på sitt senaste gig med pipig tjejröst och dansade som de gör i videon nedan. Jag vet inte riktigt om jag ska skratta eller inte.

paralys

Kan inte sova, sitter på helspänn med strålande värk vid nacken/axeln och bara ältar. Är livrädd att min mamma kanske dör i sömnen inatt, för att sjukvårdsupplysningen sa att hon inte behövde åka till akuten.

Klippa, klistra

Hittade världens mysigaste notis i dagens Metro. Handlade om en liten apa, klädd i jacka och blöja, som gått vilse på IKEA i Toronto. Mitt hjärta smälte.

Saker jag får höra ibland

"Du överdriver väldigt mycket när du pratar, Emelina."


Jätte!
Mega!
As!
Typ tusen miljoner!
Massa!
Bauta!


"Jag tror inte riktigt att den saken kostade tio tusen miljoner. Det låter litet mycket."

Sent påkommet

Holy crap, jag kom precis på att eftersom jag bor själv nu, så kan jag sätta upp vad jag vill på väggarna. Typ målningen som Lauran gjort, de icke-photoshop:ade bilderna på Gackt som jag fick av Becky, oljetavlan jag vann på en tävling, etc. Wow!

Saker jag tycker om

Ljudet av en trasig glödlampa, som man försiktigt slår ett finger mot.


Det låter litet som älvstoft.

Fredagsnöje

Nu ska jag prova att locka håret med en plattång! Tjo!



----
Det gick inte. Vad är det de gör, på alla de där youtube-tutorials, som inte jag gör?

Kära, kära

Mina kära läsare,

Inom kort kommer ni att få ta del av ett riktigt roligt inlägg. Jag vet att ni har fått stå ut med väggar av text i många år nu, men äntligen har jag något roligt att visa. Det visar sig att när man försöker lära sig att andas och prata igen, så får man gensvar. Karma, eller vad man nu vill kalla det.

Jag måste bara vänta på dagsljus.

the deal

Jag skrev ett långt och personligt inlägg för några dagar sedan, då jag beskrev min brytningspunkt. På grund av att jag vill försöka ändra mitt eget mönster, så ska jag inte fokusera på det jobbiga och älta det. Just nu behöver varken ni eller jag en utförlig förklaring till varför jag är helt fucked up, ingen av oss mår bättre av det. För att göra en lång historia kort, så erkände jag till slut mina egna brister, och insåg var en del av mina problem låg. Jag ringde till mamma en solig morgon, och kedjerökandes hulkade jag fram var mitt problem låg. Successivt har jag nu träffat min närmaste familj och förklarat, och bett om förståelse. Också ställt den allra viktigaste frågan, den jag aldrig vågar ställa, det jag är allra mest rädd för. Tycker ni fortfarande om mig?

Den responsen jag fick tillbaka var positiv. Det är allt som betyder något. Jag har nu frivilligt bränt alla imaginära broar, och kvar sitter jag i mitten av en liten, trygg cirkel -- min familj. Så här trygg har jag inte känt mig... någonsin?

Jag försöker blicka framåt, försöker hantera den extrema ångesten som bara växer och växer. Men det känns inte lika hopplöst längre, jag börjar äntligen tro på att jag kanske, kanske, skulle kunna få leva ett liv, där jag får må såpass bra som jag KAN må. Jag kanske aldrig kommer må riktigt bra, men jag kommer må bättre än vad jag gör just nu.

Hur mina möten med katter brukar te sig.

härifrån.

Utrivna, men inte glömda.

En vardagshobby jag har, är att samla på tidningsnotiser som jag tycker om. Det kan vara allt från en insändare, till en nyhet från TT, till någon mysig artikel som fått mig att le.
För något år sedan fick jag kanske världens finaste bok av mamma, en sådan där överdesignad, lyxig, shabby chic-notebook som man aldrig använder, för att den är för fin. Det enda jag vågat klottra ner är en lista på "The great and ruinous lovers".

Men nu har jag kombinerat de två, och sidorna fylls sakta med historier om 5-åriga pojkar som saknar sitt sönderkramade gosedjur, och om män som cyklar från Malmö upp till Kiruna för att hälsa på sin lumparpolare (för att stanna en dag och sedan cykla hem igen).

Och jag kan inte hjälpa att älska den sidan av mig. Att jag kan veckla ut en knöglig lapp, läsa något ur sin kontext, och genast förstå vad jag själv menat och reagerat på. Det är som att hitta ett av alla otaliga ark med papper, där jag skrivit ner favoritdelar- eller dialoger från böcker jag läst (komplett med sidnummer). Det är som att få öppna en tidskapsel, eller i det här fallet, en känslokapsel, man glömt bort att man hade lagrat i huvudet, och få återuppleva det igen. Sedan lägger man tillbaka arket, för att sedan hitta det igen några år senare.

Den lyckliga känslan av att få välja bakgrundsbild själv

Innan jag bytte till jultema, så hade jag denna som bakgrund:

Buuuuchistmas!

För övrigt har jag en ny bakgrundsbild. Denna:

Joo...

Jag skrev ett väldigt långt blogginlägg igår, men jag bestämde mig för att inte posta det. Det behövs inte ännu ett "Allt det här är fel med mig"-inlägg. De kommer säkert återkomma igen, men tills dess ska jag försöka få till en litet muntrare ton i bloggen.

happygolucky

Inatt, som så många andra nätter, drömde jag att jag hade ett djur som sällskap. Denna gången var det en stor, bufflig, raggig hund som hade en väldigt lycklig och trevlig personlighet.
Min pappa döpte honom till Hämnaren, för att han var svart/grå.
"Så kan du inte göra, du kan ju inte döpa honom helt själv", sa jag. "Det är ju min hund.
Så han förblev namnlös.
Sedan sa mamma "Kom nu, Rouge!", och rufsade om hans toviga päls.
"Varför har du döpt honom till en sminksort, för?", frågade jag. "Dessutom uttalas det inte rousche, utan roushe."
"Jag tyckte det passade honom," svarade hon bara.
"En av er vill att han ska ha ett mörkt namn, och den andre vill att han ska ha ett mjukt sådant. Det är faktiskt min hund. Det är jag som ska döpa honom."
"Men du kommer ju aldrig på något namn."
"Kan han inte få heta något enkelt? Som kanske... Ernst. Han får heta Ernst," bestämde jag.

Men sedan kallade jag honom för Rouge i alla fall. Han var lika glad ändå, vilket namn han än hade.

Imorgon är det Torsdag!

... Och vet ni vad som är så fantastiskt med det?

Historieätarna på TV!
Torsdagskrysset i GP!
Mitt lokala bibliotek har öppet till 19:00!


Fantastiskt.

Kvällens fnitter.

Sneglar litet på TV:n medan jag försöker komma ikapp med alla mina tävlingar, och ser ett inslag om en polis som stoppar en förare som saknar bakre registreringsskylten. Föraren hävdar att han varit på safari med sin familj, och att ett gäng busiga apor snott den medan de körde igenom. Polisen blir så glad och förvånad att han låter dem åka med motiveringen "Jag trodde jag hade hört allt, men när jag blir motbevisad så väljer jag att låta dem åka vidare. För den förklaringen lät ju inte alls suspekt, haha!".


Jag älskar apor.

exbeauty

Jag har blivit litet inspirerad av minky, och funderar på att skaffa litet nya bloggar. Det kanske inte märks, men jag är rätt så införstådd när det gäller internets mode, och jag skulle garanterat kunna starta upp en blogg som matar den fantasivärlden.
Sedan funderar jag på att starta en annan, kanske litet mer existentiell blogg. Jag har några idéer som jag ruvat på ett tag, som även skulle passa bra in med det som jag går igenom just nu.


Ähjagvetinte.

all shades of fucked up

Jag tänkte bara klippa och klistra in ett svar jag skrev till en vän, här, som ett sorts svar på mitt tidigare inlägg som handlar om overklighetskänslor. Den egentliga termen är depersonalisation.

"Det är faktiskt depersonalisation! Someone does her homework!
Det är definitivt obehagligt. Det låter kanske som en enklare känsla att hantera än vad det är, men att känna att du inte hör ihop med din kropp, eller att ditt "jag" suddas ut är en extremt upprörande känsla. Det rubbar allt som en människa är uppbyggd på -- alltså en stark känsla av "det här är jag", "här hör jag hemma" och "såhär gör man". Min första tanke jag brukar få när jag "lösgör" mig efter att depersonalisation inträffat, är "Jag måste limma fast min själ vid kroppen igen, så jag inte försvinner, men hur gör man det?". Låter kanske som en galnings tankar, men det är precis så det känns.

Jag har ingen aning om hur det uppstår, det har heller inte gjorts speciellt mycket forskning kring det. Dessutom har man märkt att depersonalisation oftast inte är farligt, dvs det är inte farligt för allmänheten. Det är ett sorts självförsvar, har jag för mig att jag läst, som djupt traumatiserade människor använder under extrema tillfällen. Om man tex blivit misshandlad eller våldtagen som barn, så kan man utveckla denna metod för att på något sätt "koppla bort" sig själv från händelsen, så man inte... går sönder, typ.
Detta innebär ju då tyvärr att det kan leda till allt värre sjukdomar ju äldre man blir. Det är tex en början till personlighetsklyvning, och en rad andra psykoser. Men man kan även uppleva depersonalisation trots att man inte varit med om något (eller så har man helt enkelt raderat minnet från en traumatisk händelse så man inte kommer ihåg).

Så, kort och gott: självförsvar, kan vara början till psykos, man kan fungera normalt i samhället, ofarligt i sig. Sedan vet man inte så mycket mer."

Är litet nyfiken...

... Om ni fick välja mellan dessa två skor, vilka skulle ni välja då?
Och jag vet att den ena bilden är typ jätteliten, men jag har inte riktigt listat ut hur man tar en print screen med min nya dator ännu.

Är för övrigt fortfarande helt bananas över den här låten

#8

Min reaktion så fort ett nytt avsnitt av Kami-sama Hajimemashita kommer ut: *SURR SURR SURR*

(^ljudet av mitt blod som forslar endorfiner^)

Jag är fast i den här kroppen. Är det ens jag?

... Sedan kan ju tilläggas att jag nyligen gjorde ett test, där det framkom att jag har problem med min jag-känsla. Kort och gott betyder det att man kan ha en overklighetskänsla. Tankar som Är det här jag? är vanliga, samt ett sorts "bortkopplande" mellan kropp och själ.

Jag har haft det så länge jag kan minnas. Det skrämde vettet ur mig som barn, men jag slutade prata om det när jag insåg att det bara var jag som kände så. När jag försökte förklara hur det kändes fick jag bara oförstående blickar till svar. Det är inte förrän detta året som jag fick reda på att en av mina bästa vänner också upplevt det. Helt sjukt hur man kunnat vara vänner åtta år och inte vetat om det, för att man som barn fått för sig att det är något fel på en.

Surfade runt litet på internet efter svar på denna känsla, eftersom svart text på vitt papper som visar att vad som är galet med en, gör en nyfiken. Hittade en förklaring skriven av en hoi polloi:


"Jo, jag är medveten om det som sker runt omkring mig, det vill säga att jag har en korrekt verklighetsuppfattning.

Jag får dessa känslor när jag tänker intensivt på vem jag egentligen är. Låter jag tankarna fortsätta fritt känns det som att mitt jag sakta tynar bort och kvar står en kropp. Därefter kommer ångesten i raketfart."


Spot on.

Paranoian som fick en lösning.

Under gymnasiet gick jag runt med en ständig förnimmelse av att jag "missat" något. Som om alla andra människor i min lilla hemstad visste något som jag inte visste. Varje gång någon slängde mig ett ögonkast, så vällde en enorm obehagskänsla över mig. Exakt vad det var som jag inte visste, som var självklart för alla andra, var något som inte gick att ta på. Någon katastrof? Hur man ska bete sig? Hade det hänt något, som påverkade oss alla? Var det något fel på mig? Varför tittade de på mig? Vad är det jag inte förstår?

Såhär i efterhand är det kanske litet enklare att lista ut varför jag ständigt fick de där ögonkasten av morgontrötta Nyköpingsbor. Med mina ständigt växlande hårstilar och min karaktäristiska minikjol i chockrosa, utgjorde jag en ovanlig syn. Min förkärlek till att använda öronmuffar med kaniner på, grannar som trodde jag "var en sådan där invandrare" som min mamma adopterat (för att jag var svarthårig) och min ständigt växande fascination för Japan, gjorde att jag betraktades som något litet annorlunda. Som sagt, relativt lätt att lista ut.

Jag växte aldrig ur den där känslan. Fast den blev ju lättare att hantera, såklart. Växte liksom fast i ryggraden på något sätt, låg och lurade, för att sedan krypa fram ibland när man var som mest osäker.

Men sedan en solig vårdag i Göteborg kom jag på att jag hade daglig tillgång till (kanske världens bästa) morgontidning, GP. Och den där föreställningen om att jag skulle bli en sådan där människa som var påläst och visste saker, kröp fram. Det var litet upp och ner, men efter ett års tid satt vanan fast som berget. Nuförtiden tittar jag efter nya uppdateringar flera gånger dagligen. TT kan vara något av det bästa som finns.

Häromdagen när jag gick till spårvagnen, fick jag en blick. Den där blicken.
Jag hade inte haft råd att fylla på min mobil de senaste tre dagarna, så nyhetsflowet hade inte varit lika lättillgängligt. Med hjärtat i halsgropen trevade jag efter dagens Metro i plåtlådan vid hållplatsen. Något har hänt, vad har jag missat, vad är det jag inte förstår? skrek huvudet.
Och då slog det mig, att jag redan hittat lösningen på mitt årslånga problem. Känslan av "inte förstå", att inte höra till, upphävs så fort jag läser nyheterna. Jag blir liksom lugn i själen och kan säga till mig själv att "det är inget fel, det vet du, du har ju läst nyheterna".

Tänk om alla sådana mentala problem och fix-idéer var lika lättlösta.

host, host

För övrigt fick jag hostmedicin utskrivet av läkare idag! Tyckte det hela var litet komiskt. Doktorn frågade mig om jag ville att hon skulle skriva ut det, och det enda jag kunde svara var "Det var så himla länge sedan jag använde hostmedicin, så jag vet inte ens om den hjälper eller inte."
"Tja, du, det där är ju omdiskuterat", sa hon torrt, "men jag kan skriva ut den om du vill".

Och sedan apotekaren som säger "Den smakar litet si och så. Så du vet".
Så himla nostalgiskt!


Ps. För övrigt så funkar den.

Ugh!

Jag har inte varit sjuk på så himla länge (om man räknar bort matförgiftningen, förstås), att det känns som om jag glömt av hur jobbigt det kan vara. För just nu känns det som om jag har världens värsta förkylning från helvetet. Måste liksom gå runt och prata högt för mig själv för att jag ska fatta vad jag ska göra. Sov i 15 timmar i natt(!), skulle bli litet ledsen om min sjukdom skulle få mig att bli nattuggla igen. Det finns en viss njutning i att vakna mellan 05:00-07:00 på morgonen, nämligen. Soluppgången är fin, osv.

Nu måste jag gå och lägga mig. Äta mandariner, dricka O'boy och hosta ynkligt. Sådant där man gör när man är sjuk.

dum-dum-dum

... Sedan drömde jag en dröm till, om Lindas pojkvän Joe. Ahahalalala, den var Skins-inspirerad (som i den brittiska TV-serien). Vi var unga, emotionella, och jag var hejdlöst kär i Joe, den knepiga lilla kisen som alltid satt för sig själv och pillade på gitarrer eller välanvända college-block.
Det var så längesedan jag var kär i en dröm, så det var en väldigt behaglig upplevelse. Jag själv var smal och log mycket, och jag blev förvånad över hur vacker jag kunde vara om jag bara släppte alla orostankar. Blev litet ledsen när jag vaknade.

Accepterad.

Jag hade en galet intressant och underbar dröm inatt. Det var första gången på säkert ett decennium som jag vaknade av sleep paralysis, alltså att du vaknar förlamad i kroppen.

Jag har oerhört svårt att somna nuförtiden, och svårt att sova länge, vilket resulterar i att mitt huvud försöker få ihop så vilda drömmar som möjligt under tiden jag faktiskt blundar. Min nya värld, som jag lever i, resulterar i ett enda kaos av människor, djur, miljöer samt goda och onda krafter. Sedan jag var liten har jag även haft förmågan att byta utseende och kön, och just inatt var en sådan natt då jag tydligen var tvungen att vara man hela tiden. Jag bytte ålder hipp som happ, och kände mig extremt vilsen och skör. Den där ovissheten jagade mig, vem är jag, vad gör jag, vad vill jag? Något obestämbart jagade mig, ett ljussken som sprang mig i hälarna.

Den gjorde en tväromvändning, och precis när jag trodde att jag var säker, så uppenbarade den sig framför mig i form av det starkaste ljus jag någonsin sett. Andan fastnade i halsen och hjärtat stannade upp i vetskapen om att det här var det sista slaget. Ljuset sög ut själen, ja själva livskraften, ur bröstet på min temporära manliga form. Plötsligt var jag inte fysisk längre, jag var ingenting, men samtidigt allt. Skräcken och otillräckligheten utbyttes till en total känsla av ro. Från ljusets källa hörde jag en blandning av två meningar. Jag kunde inte riktigt avgöra vilken av dem det sa, men jag förstod instinktivt att den menade båda två lika mycket.
I know what you like / I know what you're like

Euforin exploderade i bröstet på mig i vetskapen om att jag blev accepterad. Som en sorts salig blandning av hur det är att vara människa - det smutsiga, ofina som man aldrig talar om, och det vackra, finaste man någonsin kan åstadkomma som dödlig varelse. Och lyckan spred sig längs alla lemmar och längs alla blodådror, ända ut i fingerspetsarna.

Jag vaknade upp paralyserad och andfådd.

Zombie.

Jag vet inte varför förtäring av just dessa allergitabletter (Atarax) gör mig så himla groggy. Som random allergiker, så har jag fått ätit tabletter i hela mitt liv, men just dessa fungerar som en snabbguide till att bli en livs levande zombie.
Jag fick dem på recept för hjälp mot intensiva attacker av ångest, vilket jag var nödgad att ha under min invaningsperiod av andra, starkare, tabletter. Sedan dess har jag tagit i Atarax med tång, för effekterna skrämmer mig. Alla jag pratat med säger att de inte är beroendeframkallande, och att de är väldigt svaga. Om de nu är så svaga, hur kommer det sig att jag blir så extremt trött?

De ska fungera som sömntabletter när jag inte kan sova. Problemet är bara att jag knappt kan sova alls längre. Om jag tar en sådan där tablett runt fyra på morgonen, så garanterar det att jag är oväckbar 12 timmar framåt. Sedan blir jag helt lealös i kroppen resten av dagen. Och så kan man ju inte få en fungerande vardag. Jag är ju hellre trött och smått ångestfylld än en zombie. Eller?

argh

Jag är så jäkla trött på att spendera timmar med att reda ut mitt hår. Tänkte att det borde vara okej så länge jag har det i en fläta, men icke. Förra gången fick jag sitta i 1½ timme och reda ut skiten. Nu har jag suttit i en timme. Suck.

Åh, Gud.

Efter mitt sträcktittande av Mad Men förra månaden, har jag nu plockat upp ett nytt beroende. Detta nya har grott under en lång tid, ända sedan mina späda tonår. Ingen har väl lyckats undgå min fascination för japansk kultur i alla dess former. Då denna utsträckning mest har täckt populärkultur, så avnjuter jag för tillfället dess äldre senpai.

Det hela började förra året, då jag började studera japanska - rättare sagt kursen i japanask historia. Min dåliga planering nödgade mig att läsa ut en bok om hela Japans historia under några få dagar. Shinto, en av Japans största religioner, har alltid fascinerat mig sedan ett arbete under gymnasiet. Men denna gång fastnade inte bara det spirituella, utan även landet relation till andra länder, den gamla kulturen och deras sätt att styra och forma sitt lilla land. Jag kan inte sätta fingret på det, men jag älskar småsaker som sätter prägel på just gammal Japansk kultur och historia. Kläderna de bär, hur de äter sin mat, deras religiösa ritualer, deras lära i hur man dricker te, deras kalligrafi, det speciella tonläge de använder i olika situationer och de oändliga sätten att nyttja deras underbara språk. Det jag älskar allra mest är deras mytomspunna folksagor som än i dag påverkar deras populärkultur. Mixen av dessa två världar får de välkända fjärilarna av välbehag i magen att fladdra.

Jag började med att titta på en anime som går på TV just nu. Folk Tales From Japan. Jag känner igen kanske 20% av de berättelser som förtäljs. Detta ledde till att jag kollade upp vilka andra serier som för tillfället visas. Så nu följer jag 10 olika serier (puh!).
Men favoriten, konstigt nog, är en serie som jag laddade ned på grund av tristess. Kami-sama Hajimemashita.

Det finns mycket jag älskar i denna lättsmälta serie, såsom alla de anledningar jag nämnde ovanför. Men det mitt hjärta klistrade sig fast vid var Tomoe, The Spirit Fox. Alla gamla japanska sagor om den listiga räven har alltid varit en favorit. Att sedan förkroppsliga detta med en stilig fiktiv karaktär med alla dessa attribut, gör det lättköpt för mig. Jag älskar öronen, svansen, huggtänderna, klorna, kimonorna han amvänder, röstskådespelaren, hans ilska, hans långa nacke, hans besvärjelser, allt allt allt!

Det här är den första serien på länge som jag aktivt räknar ner dagarna på tills nästa avsnitt släpps. Plus att outro-låten är den bästa animelåten jag hört på länge. Singeln släpps om två veckor. Då ska jag spamma.

Den hemliga världen som aldrig går att dela

Det sorgligaste med att lyssna på japansk musik, är att du kommer aldrig kunna förklara känslan du får av den för andra människor. Hoi Polloi ler intresserat och tycker att det är fascinerande att man självmant slänger sig in i språkbarriären. Det går att förklara de annorlunda japanska genrerna med nöd och näppe, och det går att förklara japaners säregna image och benägenheten att dras mot metrosexualitet. Att bli intresserad av ett nytt språk är inget ovanligt bland människor, men det är just när orden blandas med musiken som gör att slutprodukten, eller snarare känslan, blir så speciell.

Om jag sitter och lyssnar på en av mina favoritlåtar på japanska, så skulle jag kunna leta upp en översättning och klistra den på, låt oss säga facebook. Men det är något som försvinner på vägen. Översättningar, hur korrekta de än är, kommer aldrig i sin fulla rätt kunna bli en perfekt kloning av originalspråket. Detta gäller inte bara böcker, det gäller även musik. Och jag vet inte hur många det är som vet om det, men varenda ord (kanji) har en bildlig mening. De är som små tavlor. Lägg sedan till kärleken en människa kan ha till vissa ord i ett språk. Jag älskar ord som "lodjur", "pärlande" och "erinra (sig)" på svenska. På engelska är det "choke" och "cigarettes", för att dra några exempel. Det är samma sak med japanskan. Jag älskar ord som "kuuki" (luft), "furueru" (att darra) och "karappo" (något som är tomt). Just det sistnämnda ordet är ett praktexempel om vad som går miste i översättningen.
Karappo, som jag har förstått det, ska i första hand användas till lådor, askar och andra inanimata ting som är tomma. Man kan även använda det på människor, för att skapa en poetisk bild för den som hör/läser texten. "Watashi no karada wa karappo", som direktöversätt blir "Min kropp är tom", betyder egentligen alltså att "Min kropp känns så tom som en ask, jag är bara ett skal utan något inuti". Men i svenskan måste vi lägga till en förklaring, för det som man på japanskan kan läsa mellan raderna existerar inte på samma sätt hos oss.

Och det är därför jag blir ledsen. Att man aldrig kan visa någon "utomstående" en liten bit av någonting man älskar, för ingen orkar läsa ett helt kompendium av översättningsnotiser. Jag kan ju säga att "Jag ryser när jag hör honom viska fram 'furueru', iochmed att f:et i japan uttalas som en mix av f och h, och blir mer som en utåtvänd viskning och det blir så vackert i kontexten eftersom 'furueru' betyder att darra".
Fast nä. Men jag önskar att jag kunde.

Ett minne.

Jag står på en folktom bro, sent på kvällen. Hösten börjar krypa sig närmare mina tunna knästrumpor och de få lamporna jagar skuggorna. Det är tyst, om man lyckas fokusera det ständiga bruset av en stad som alltid lever, och den lilla gruppen med människor som sitter en bit bort. De sitter nära varandra i en ring och skrattar, samtalar och röker. Några meter bort står min vän och försöker få pli på skuggorna som invaderar hennes framtida minnen i bild. Själv står jag nära stålkedjorna, och blickar över mot den ensamma mannen som sitter vid broräcket och plinkar på sin gitarr. Försöker tänka positivt, att språkbubblan inte alltid kommer isolera mig från gruppen av skratt och kedjerökning. Tänker att höstluften är lika isande härlig även fast man är på andra sidan jorden. Men känner mig även väldigt ensam, som om jag hållit stress- och alltför mycket upplevelser inne för länge.
Då börjar mannen med gitarren sakta spela en trevande melodi, som om han inte spelat den på flera år och undrar om han kommer ihåg hur den går eller ej. I takt med att de första orden pärlar ur hans mun, känner jag hur tårarna tränger fram. De blir som ett levande värmekälla som sakta porlar ner för mina kinder. Hjärtat börjar slå fortare, och värmen börjar sprida sig även till andra ställen än bara mina våta kinder. Jag känner igen den här låten. Jag kan den utantill -- lika väl som jag kommer ihåg hur man cyklar en tidig vårdag, lika väl som impulsen att man bara måste springa på en knotig myrstig. Som den första klunken av kaffe på morgonen, doften av gamla böcker och mammas varma kramar. Lika kär, van och trygg är den låten för mig, den låten som den okände trubaduren spelar på andra sidan bron. Hans toner sträcker ut sig i tystnaden, och jag känner en enorm lycka och tacksamhet sprida sig inuti mig. Jag vill hoppa över metallkedjorna och rusa in i hans famn och säga tack, tack. Tack för att du räddade mig!
Men jag står kvar och gråter stilla tills låten är slut. Hålet som blir kvar ersätts med hopp. Det var därför jag kom hit, tänker jag. Jag glömde bara bort mig själv på vägen en stund.

Tröttnar aldrig!

Sydkoreanerna är väldigt väldigt bra på styling. Är så himla glad att den "koreanska vågen" äntligen letat sig till väst. Det tog ett tag, men nu är den här!

Måste bara skriva ner det

Lyssnar på Gackts "rain", och jisses, den rösten!

Echo, echo

Drömde att Johan kom fram till mig och log. Helt plötsligt stod vi där och samtalade, precis som om ingenting hade hänt. Som om han inte snäst av mig för flera år sedan, och sedan dess totalvägrat att direkt samtala med mig. Behållit mig som vän på internet, men inte svarat en enda gång.
Men han log mot mig och vi pratade, precis som vi brukade göra på den tiden då vi var vänner. Och jag kände hur den där lilla stenen som legat i min mage i flera år, stenen som är tillägnad honom och hans tystnad, sakta rullade av mig, och istället ersattes med solsken. Jag kunde inte låta bli att dra ett djupt, renande andetag, för att sedan le tillbaka och fortsätta prata som om ingenting hade hänt.

Mitt undermedvetna blev sugen på att lyssna på IAMX's Kiss & Swallow. När de välkända tonerna börjar klättra i hörlurarna, så tänker jag instinktivt på Johan. För det är hans låt. Det var den han älskade, den låten som fick honom att börja lyssna på IAMX och även den låten som jag tittade på, om och om igen, på hans ipod, under våra gemensamma lektioner i japanska. Samtidigt blickade jag  upp på honom i smyg och lät kärleksruset klättra längs mina armar.

Grönt är skönt

För någon vecka sedan insåg jag bakgrunden bakom min plötsliga avsmak gentemot kött. Jag blev matförgiftad för kanske ett halvår sedan, av, suprise, kebab. Efter den upplevelsen så har jag vägrat röra kebab, och i förlängning, vanligt kött. 

Det är inte så att jag ogillar kött, tvärt emot! Jag älskar fortfarande kött, men det där vanliga suget efter det finns liksom inte kvar på samma sätt. Själv köper jag aldrig kött längre. Enda gångerna jag äter det är när jag hälsar på hos mamma, eller när jag är ute och äter med min pappa. Fast då väljer jag oftast fisk istället. Det komiska med min ömma moder, är att hon själv inte äter kött (men fisk), men hon insisterar på att köpa hem kött ifall någon av oss barn kommer förbi och vill äta. 

Men jag tror att min ömma moder börjar förstå att grönsaker är det som föredras. Jag älskar att komma och hälsa på hos henne, för hon lagar så himla god mat med alla sina gröna saker. Hon har ju traskat det spåret mycket längre än vad jag har, så hon har väl hunnit lära sig litet mer.

Saker som jag älskar just nu:

Rostade & saltade solrosfrön (har detta till typ allt, det ger en "köttig" känsla i en måltid, eftersom de har en sådan mustig smak)

Halloumi (allt salt är ju apgott)

Sallads/get/färskost (jag har det i nästan allt)

Melon (ersättning för godis)

Lightsafter (tar ett glas saft så fort jag blir sötsugen)

Nu måste jag gå och läsa dålig litteratur, men jag återkommer med mer matsnack någon annan gång.

Suck & Snyft.

Gjorde en deal med D som gick ut på att om jag åkte och köpte lyxgodis till honom så fick jag köpa för 25:- till mig själv. Sagt och gjort, hem kom jag med en godispåse och en två månader lång period utan godis i ryggen. Åt fyra bitar, mådde illa. Tänkte att det är väl mysigt att ha hemma, om man blir sugen någon gång.
Åt litet mer idag. Mår sjukt illa. Ungefär som igår, fast värre.

Är litet besviken, men också ledsen, för jag vill inte må illa. Hatar att må illa. Har spenderat alltför mycket tid av mitt (mer eller mindre) vuxna liv med att må illa, vägrar göra det i onödan om jag inte kan hjälpa det. So no more candy, antar jag. Suck & snyft.

hittat på internet

here is the deepest secret nobody knows
here is the root of the root
and the bud of the bud
and the sky of the sky of a tree called life;
which grows higher than soul can hope or mind can hide
and this is the wonder that’s keeping the stars apart

i carry your heart
i carry it in my heart
—-E. E. Cummings

Sugokunai?

tumblr

Cosmo sex tip #254

cosmo-sex-tips:

In the middle of sex, say ”Long live the king” then push him off the bed.

Jag bara måste spamma det här överallt, för den gör så att det börjar pirra i mig av lycka

Klicka och förstora, snälla!

Hur vi roar oss på tumblr

the-samson-of-midgard: Knock, knock.
the-judas-of-asgard: Who is there?




the-samson-of-midgard: Adopted.
the-judas-of-asgard: Adopted, who?




the-samson-of-midgard: ADOPTED YOU!
the-judas-of-asgard:

Haha

Gackt är med och sjunger i en ny anime. Mysigt att höra honom sjunga Enka igen (även om de bara skämtar).


Date the Enka Singer from MJSpice on Vimeo.

Hah!

Jag vann The Artist på Bluray!

Roligt att vinna en film man verkligen tycker om också.

Ifrågasättande

En fråga dyker upp i huvudet:

Vad är det för mening med hårda och mjuka vokaler?

Jag vet vilka som är vilka, och jag kommer ihåg att vi fick lära oss detta under lågstadiet. Men vad är det egentligen för mening med detta? Har sökt internet en stund nu, och hittar inget riktigt svar. Det enda jag hittar är spekulationer, och det verkar som om man delat in hårda och mjuka vokaler i olika grupper för att lättare komma ihåg hur man använder det svenska språket. T.ex "kil" (mjuk vokal) och "kal" (hård vokal). Men kan det verkligen vara såpass enkelt/töntigt att vi får detta inpräntat i huvudet som barn, bara för att lättare kunna stava och uttala ord?

Någon som vet?

Oh, Rusty! What are you wearing?

Jag skrev ju att min pinterest är rätt så populär, men det här är ju nästan löjligt. Någon måste ha länkat en speciell board, för jag fick 16 nya followers under en natt. Och det skumma är att 80% av dem är män. Och jag vet inte om ni sett hur just den specifika boarden ser ut, men den har ruskigt söta kläder. Litet så jag själv ibland skakar på huvudet och undrar vad jag har för smak egentligen.

Mest för min egen skull, för det var mysigt

Jag och Daniel sms:ade under OS-föreställningen.

Daniel: Massa bra musik på ettan nu! OS-avlutning.
D: Ok, eller inte. Fast Madness, Blur och Pet Shop Boys var bra.
Jag: Såg litet av per shop, de var ju bra iaf.
J. Pet!
----De bygger upp en pyramid av klossar medan de spelar Kate Bush's Running Up That Hill---
J: Yay, Kate Bush!
D: Ja, jag misstänkte att det var hon.
J: Väntar du också på Spice Girls?
D: Vet inte vad som kommer, men det låter ju väldigt lovande.
J: Det har pratats om att de ska vara med. Och du doftar ju dem också, hehe.
J: Diggar, suck.
---Fashion-grejs, massa kända modeller kommer upp på scen---
J: Åh, Lily Cole!
D: Vi får väl se då. Jag hoppas även på Depeche, och kanske Jarvis. Men det är nog ganska osannolikt.
J: Tyvärr, jaa... Depeche vore roligt.
---Russell Brand kommer upp på scen i en stor, wonky buss---
J: Hah!
---Ur bussen dyker Fatboy Slim upp---
D: Bussen var i själva verket en bläckfisk innehållandes en medelålders DJ. Tyvärr ej Clabbe.
J: Tack och lov, snarare! Skulle dött av pinsamt. Tyckte medelålders feta pojken var tillräckligt pinsam.
D: Det stod Beady Eye på trumsettet så vi får nog se Liam Gallagher iaf
J: Är det något slags kännetecken eller?
D: Hans nya band heter så
---En massa rappade och en tjej i tajta kläder håller på i tiotusen år---
J: Dumma rnb slutar aldrig...
J: Hihi, litet som Sune...
---Spice Girls kommer upp på scen---
J: Ahhhhh!!
J: Vad fina de är!
D: Jaaa, lika snygga nu
---Liam Gallagher med band kommer upp på scen---
D: Oooooooh!
J: Wonderwall!!!!
J: Hihi, mysigt.
---Muse kommer upp på scen---
J: Hm! Muse. Trodde de var amerikanska.
D: Nejje, brittiska
---Hologram med Freddie Mercury---
J: Uhhh, vad mysigt med Freddie.
J: Dumma Jessie J, de borde kört med hologram...
D: Ja, eller typ Robbie Williams
---De ska lämna över flaggan och vara formella. Pratarna bakom säger att det kommer mer efter---
J: Ännu mer? Geh.
D: Ja, Boris!
J: Fniss, Boris.
J: Steeeeeel...
J: Haha, fågel fenix
---Take That kommer upp på scen---
J: Vet du vilka det här är?
D: Take That ja?
J: Vad heter låten? Känner igen, den är jättefin
D: Det är deras egna tror jag
D: Rule the world?
J: Får söka. Jättefint...
---Några kända dansare kommer upp på scen för att officiellt släcka elden---
J: Alltså... Ska man veta vilka alla de här är?
---The Who kommer upp på scen---
J: Hihi
J: Den här låten är bra
D: Sune och Orup dansar för fullt
J: Haha förstår det. Tuff musik!
D: Inget dåligt spektakel det där. Nu ska vi sova här, natti!

ÅH HERREGUD

ÅH HERREGUD JAG HITTADE PRECIS en av mina favoritlåtar när jag var en liten parvel! Den låten som Take That's "Rule the World" (som jag precis skrev om) påminner om så sjukt mycket. Jag får samma känsla av båda låtarna. Det här blir litet huller om buller, men jag är litet i extas, för jag har letat efter den här låten i typ 15 år.

Fan, finns ingen officiell video! 

Jag kommer ihåg att det var en blond pojke (min preferens som ung flicka var blonda pojkar...) som satt vid ett piano och jag bara satt där med glittriga ögon och tänkte att jag bara måste lära mig spela piano.

OS är slut för den här gången

Jag är absolut inte en ivrig tittare, men jag har, tack vare folk i min närhet, mer eller mindre hängt med i det viktigaste. Såg precis färdigt på avslutningen, som höll på i flera timmar. Puh! Awesomeness som Spice Girls, Kate Bush, framförandet av Wonderwall, Lily Cole och hologrammet av Freddie Mercury. Önskar dock att de hade skippat alla R'n'B-attityd-pojkar och unga tjejer (som man aldrig ens hört talas om) i tajta trikåer. Hade mycket hellre fått se ett fortsatt hologram av Freddie under We Will Rock You.

Men en annan fin låt var med också. En sådan där låt som man hört tusen gånger i affärer, men aldrig riktigt uppfattat vem det är som sjunger. Just denna låt var en anonym favorit när jag fortfarande bodde i London. Apfin låt som jag aldrig kommer skämmas över att tycka om. Ååååh.

Ja, och så var det tydligen den officiella låten till Stardust också,
som också var en väldigt mysig film. (claire dane!)

Jag får!

Snott från min favoritblogg:

Prolaktin

Läste alldeles nyss i Illustrerad vetenskap att emotionella tårar innehåller proteinet prolaktin- ett hormon som ansamlas i kroppen under stress. Tårarna är alltså en kanal för att få ut stresshormonet ur kroppen, innan det ansamlas i så stora mängder att det kan skada vårt immunförsvar. Alldeles självklart kan tyckas, men lika fascinerande för det.

Sociala medier

Hejlej, den senaste tiden har jag blivit väldigt inne i sociala nätverks-biten. Inte Facebook, utan snarare Tumblr & Pinterest. Jag har aldrig riktigt varit den som velat sammanlänka alla mina konton så att alla jag känner kan få veta exakt vad jag tycker om (tumblr framförallt, då, eftersom ett ständigt flöde av bilder kan ta litet mörka svängar ibland).
Men nu känner jag snarare att jag vill ha litet sällskap. Så adda mig gärna om du vill.

Tumblr: http://ohjudy.tumblr.com/
Pinterest: http://pinterest.com/judymyfriend/





Ps. För övrigt så har min pinterest blivit såpass populär att för varje pin jag gör så blir den nästan alltid pin:ad minst en gång. Blir litet glad i själen, att folk tycker jag har bra smak. Föralltidentonåring, kanske.

Andra sidan av myntet

Jag kanske lät relativt apatisk i mitt förra inlägg, men det kan bero på att jag var det. Jag går igenom en väldigt tuff period just nu, och mitt humör är mestadels apatiskt med en uns av totalt mörkerångest. Treva-sig-fram-i-mörkret-medan-man-gråter-ångest. Ibland mer tungt suckande och en "Ja, ja~"-ångest. Ibland oresonligt arg, ibland tacksam-med-dåligt-samvete-ångest. Ibland orkar jag inte, ibland gör jag det.
Vad jag inte klarar av just nu är att umgås med mina vänner. Så bli inte ledsna om jag inte hör av mig, svarar på meddelanden eller liknande. Det är för att jag inte klarar av det. Jag klarar knappt av att andas vid vissa tillfällen, så vänskap är något som får komma när det sociala behovet blir alltför påträngande.

Varför jag ville påpeka detta, är för att jag kom på att det helt enkelt inte går för sig att skriva såpass apatiskt (som jag gjorde) om orange nagellack. Jag har precis målat mina månadslånga naglar i denna ypperligt vackra färg, och känner att jag borde sätta litet tilltro till den. För orange står för lycka, en vetskap om att man kan vara trygg och lycklig i sig själv, och att det alltid finns hopp om att det kan bli så igen.
Hurra för orange!

Meningslöst dravel

Den hemliga avin på posten var en solstol. Vad jag nu ska med en sådan till, har jag ingen aning om. Jag solar ju inte ens.

Hemresan från Nyköping slutade med att jag bara hann sova 1½ timme förra natten. Var helt slut efter ett Viktigt Möte Som Man Måste Gå På, så medan jag väntade en kvart på att Simpsons skulle börja 20:00 igår, så somnade jag. Vaknade 10:30 idag, vilket betyder att jag sov i 14 timmar i natt. Alldeles galet hur kroppen ens klarar av så mycket sömn, men den var väl tvungen att ta igen sig litet.
De senaste månaderna har jag för en gångs skull inte vänt på dygnet så som jag annars brukar göra, vilket resulterar i att jag har så sjukt mycket mer dagtid att försöka slösa bort. Ibland är det en skön känsla, men även otroligt frustrerande, eftersom jag verkligen har ingen aning om vad jag ska hitta på.

Fick ett orange nagellack av min ömma moder igår. Orange är fint.

hemligheter

Ledsamheten som uppstår när du fått en avi, men kan inte gå och hämta upp det okända paketet innan du måste gå till tåget som tar en till Nyköping. Något av det roligaste med att vara med i tusen tävlingar, är att du ibland får hemliga paket. Har ärligt talat ingen aning om vad det är, men det står att det väger 2 kg(!).

SÄLJES: Planscher/Posters: Gackt, Dir en grey, anime, Johnny's

Jag kan kolla planschernas mått om någon vill veta. Annars har jag lagt med en CD-skiva i varje bild så att ni kan ungefär se hur pass stora alla planscher är.

Gackt
2005 Official Calendar
Kalendern är i fullständigt (mint condition) skick för tillfället, aldrig använd. Jag hade tänkt skära ut varje bild i kalendern FÖRSIKTIGT och sälja dem styckvis. Bilderna är väldigt stora.
Pris: 70:-/st

----

Mindre reklamposters. 20:-/st

Tvåsidig vikbar poster: 40:- 

Dubbelsidig poster, jättestor!: 50:-

Laminerad Gackt-bild, köpt i Harajuku, Japan: 20:-

Laminerad Gackt-bild, köpt i Harajuku, Japan: 20:-

Laminerad Gackt-bild, köpt i Harajuku, Japan: 20:-

Laminerad Gackt-bild, köpt i Harajuku, Japan: 20:-

RETURNER Poster: 120:-

Mirror Poster: 200:-

Bujingai Poster: 180:-

Extragrejs om någon vill ha när man köper något. Ett stycke reklamplansch som blivit ihopknycklad i flytt, går att veckla ut och använda. Men, eftersom jag aldrig skulle sälja något så defekt, så får först till kvarn denna på köpet om någon nu ens vill ha den. Det var en av mina planschfavoriter när jag var yngre. :3

DIVERSE

Dir en grey - It withers and withers Tour Poster: 20:-

Dir en grey - Agitated Screams of Maggots Single Poster: 30:-

Dir en grey - CLEVER SLEAZOID Single Poster: 30:-

Dir en grey - Withering to Death Album Poster: 150:-

Shuuji to Akira Poster, tvåsidig. Karaktärerna är från TV-dramat Nobuta wo Produce, samt att Kamenashi (KAT-TUN) och Yamashita (NEWS) gjorde en singel tillsammans.
Pris: 30:-

Jättestor Akira-plansch. Har knögglig kant, som jag antingen kan skära bort försiktigt om så önskas.
Pris: 50:-

Naruto Poster (really good print quality): 30:-

FullMetal Alchemist Poster (really good print quality): 30:-

Angel Sanctuary Poster (really good print quality): 30:-