Accepterad.

Jag hade en galet intressant och underbar dröm inatt. Det var första gången på säkert ett decennium som jag vaknade av sleep paralysis, alltså att du vaknar förlamad i kroppen.

Jag har oerhört svårt att somna nuförtiden, och svårt att sova länge, vilket resulterar i att mitt huvud försöker få ihop så vilda drömmar som möjligt under tiden jag faktiskt blundar. Min nya värld, som jag lever i, resulterar i ett enda kaos av människor, djur, miljöer samt goda och onda krafter. Sedan jag var liten har jag även haft förmågan att byta utseende och kön, och just inatt var en sådan natt då jag tydligen var tvungen att vara man hela tiden. Jag bytte ålder hipp som happ, och kände mig extremt vilsen och skör. Den där ovissheten jagade mig, vem är jag, vad gör jag, vad vill jag? Något obestämbart jagade mig, ett ljussken som sprang mig i hälarna.

Den gjorde en tväromvändning, och precis när jag trodde att jag var säker, så uppenbarade den sig framför mig i form av det starkaste ljus jag någonsin sett. Andan fastnade i halsen och hjärtat stannade upp i vetskapen om att det här var det sista slaget. Ljuset sög ut själen, ja själva livskraften, ur bröstet på min temporära manliga form. Plötsligt var jag inte fysisk längre, jag var ingenting, men samtidigt allt. Skräcken och otillräckligheten utbyttes till en total känsla av ro. Från ljusets källa hörde jag en blandning av två meningar. Jag kunde inte riktigt avgöra vilken av dem det sa, men jag förstod instinktivt att den menade båda två lika mycket.
I know what you like / I know what you're like

Euforin exploderade i bröstet på mig i vetskapen om att jag blev accepterad. Som en sorts salig blandning av hur det är att vara människa - det smutsiga, ofina som man aldrig talar om, och det vackra, finaste man någonsin kan åstadkomma som dödlig varelse. Och lyckan spred sig längs alla lemmar och längs alla blodådror, ända ut i fingerspetsarna.

Jag vaknade upp paralyserad och andfådd.