...!

... Och sedan kommer jag hem till ett brev som är skrivet av en person i släkten. Med knappt läsbar, sirlig skrivstil, skriver en fin människa att de hört från min mor att jag inte mår så bra. Att de inte riktigt vet hur de ska kunna hjälpa, men att ett litet brev kanske är något. Till slut börjar jag böla, för den här människan har precis blivit diagnostiserad med KOL, blev felaktigt diagnostiserad med lungcancer, och inte ett knyst har hon hört från mig. Ångest och skam förlamade mig till att göra ingenting, för jag visste inte var jag skulle börja be om förlåtelse.
Och så får jag det här brevet. Kärleken bara vällde upp i mig, tog alldeles för stor plats i min lilla sargade ångestbröstkorg. Hur kan man ha så fantastiska människor i sitt liv? Jag förstår inte det. Hur kan jag vara tacksam och överväldigad i ena sekunden, och helt förstörd över att jag tappade ett plastlock på golvet i nästa? Hur förklarar man det för oförstående fäder som inte vet vad ångest och depression är?