Den hemliga världen som aldrig går att dela

Det sorgligaste med att lyssna på japansk musik, är att du kommer aldrig kunna förklara känslan du får av den för andra människor. Hoi Polloi ler intresserat och tycker att det är fascinerande att man självmant slänger sig in i språkbarriären. Det går att förklara de annorlunda japanska genrerna med nöd och näppe, och det går att förklara japaners säregna image och benägenheten att dras mot metrosexualitet. Att bli intresserad av ett nytt språk är inget ovanligt bland människor, men det är just när orden blandas med musiken som gör att slutprodukten, eller snarare känslan, blir så speciell.

Om jag sitter och lyssnar på en av mina favoritlåtar på japanska, så skulle jag kunna leta upp en översättning och klistra den på, låt oss säga facebook. Men det är något som försvinner på vägen. Översättningar, hur korrekta de än är, kommer aldrig i sin fulla rätt kunna bli en perfekt kloning av originalspråket. Detta gäller inte bara böcker, det gäller även musik. Och jag vet inte hur många det är som vet om det, men varenda ord (kanji) har en bildlig mening. De är som små tavlor. Lägg sedan till kärleken en människa kan ha till vissa ord i ett språk. Jag älskar ord som "lodjur", "pärlande" och "erinra (sig)" på svenska. På engelska är det "choke" och "cigarettes", för att dra några exempel. Det är samma sak med japanskan. Jag älskar ord som "kuuki" (luft), "furueru" (att darra) och "karappo" (något som är tomt). Just det sistnämnda ordet är ett praktexempel om vad som går miste i översättningen.
Karappo, som jag har förstått det, ska i första hand användas till lådor, askar och andra inanimata ting som är tomma. Man kan även använda det på människor, för att skapa en poetisk bild för den som hör/läser texten. "Watashi no karada wa karappo", som direktöversätt blir "Min kropp är tom", betyder egentligen alltså att "Min kropp känns så tom som en ask, jag är bara ett skal utan något inuti". Men i svenskan måste vi lägga till en förklaring, för det som man på japanskan kan läsa mellan raderna existerar inte på samma sätt hos oss.

Och det är därför jag blir ledsen. Att man aldrig kan visa någon "utomstående" en liten bit av någonting man älskar, för ingen orkar läsa ett helt kompendium av översättningsnotiser. Jag kan ju säga att "Jag ryser när jag hör honom viska fram 'furueru', iochmed att f:et i japan uttalas som en mix av f och h, och blir mer som en utåtvänd viskning och det blir så vackert i kontexten eftersom 'furueru' betyder att darra".
Fast nä. Men jag önskar att jag kunde.