Ett minne.

Jag står på en folktom bro, sent på kvällen. Hösten börjar krypa sig närmare mina tunna knästrumpor och de få lamporna jagar skuggorna. Det är tyst, om man lyckas fokusera det ständiga bruset av en stad som alltid lever, och den lilla gruppen med människor som sitter en bit bort. De sitter nära varandra i en ring och skrattar, samtalar och röker. Några meter bort står min vän och försöker få pli på skuggorna som invaderar hennes framtida minnen i bild. Själv står jag nära stålkedjorna, och blickar över mot den ensamma mannen som sitter vid broräcket och plinkar på sin gitarr. Försöker tänka positivt, att språkbubblan inte alltid kommer isolera mig från gruppen av skratt och kedjerökning. Tänker att höstluften är lika isande härlig även fast man är på andra sidan jorden. Men känner mig även väldigt ensam, som om jag hållit stress- och alltför mycket upplevelser inne för länge.
Då börjar mannen med gitarren sakta spela en trevande melodi, som om han inte spelat den på flera år och undrar om han kommer ihåg hur den går eller ej. I takt med att de första orden pärlar ur hans mun, känner jag hur tårarna tränger fram. De blir som ett levande värmekälla som sakta porlar ner för mina kinder. Hjärtat börjar slå fortare, och värmen börjar sprida sig även till andra ställen än bara mina våta kinder. Jag känner igen den här låten. Jag kan den utantill -- lika väl som jag kommer ihåg hur man cyklar en tidig vårdag, lika väl som impulsen att man bara måste springa på en knotig myrstig. Som den första klunken av kaffe på morgonen, doften av gamla böcker och mammas varma kramar. Lika kär, van och trygg är den låten för mig, den låten som den okände trubaduren spelar på andra sidan bron. Hans toner sträcker ut sig i tystnaden, och jag känner en enorm lycka och tacksamhet sprida sig inuti mig. Jag vill hoppa över metallkedjorna och rusa in i hans famn och säga tack, tack. Tack för att du räddade mig!
Men jag står kvar och gråter stilla tills låten är slut. Hålet som blir kvar ersätts med hopp. Det var därför jag kom hit, tänker jag. Jag glömde bara bort mig själv på vägen en stund.