all shades of fucked up

Jag tänkte bara klippa och klistra in ett svar jag skrev till en vän, här, som ett sorts svar på mitt tidigare inlägg som handlar om overklighetskänslor. Den egentliga termen är depersonalisation.

"Det är faktiskt depersonalisation! Someone does her homework!
Det är definitivt obehagligt. Det låter kanske som en enklare känsla att hantera än vad det är, men att känna att du inte hör ihop med din kropp, eller att ditt "jag" suddas ut är en extremt upprörande känsla. Det rubbar allt som en människa är uppbyggd på -- alltså en stark känsla av "det här är jag", "här hör jag hemma" och "såhär gör man". Min första tanke jag brukar få när jag "lösgör" mig efter att depersonalisation inträffat, är "Jag måste limma fast min själ vid kroppen igen, så jag inte försvinner, men hur gör man det?". Låter kanske som en galnings tankar, men det är precis så det känns.

Jag har ingen aning om hur det uppstår, det har heller inte gjorts speciellt mycket forskning kring det. Dessutom har man märkt att depersonalisation oftast inte är farligt, dvs det är inte farligt för allmänheten. Det är ett sorts självförsvar, har jag för mig att jag läst, som djupt traumatiserade människor använder under extrema tillfällen. Om man tex blivit misshandlad eller våldtagen som barn, så kan man utveckla denna metod för att på något sätt "koppla bort" sig själv från händelsen, så man inte... går sönder, typ.
Detta innebär ju då tyvärr att det kan leda till allt värre sjukdomar ju äldre man blir. Det är tex en början till personlighetsklyvning, och en rad andra psykoser. Men man kan även uppleva depersonalisation trots att man inte varit med om något (eller så har man helt enkelt raderat minnet från en traumatisk händelse så man inte kommer ihåg).

Så, kort och gott: självförsvar, kan vara början till psykos, man kan fungera normalt i samhället, ofarligt i sig. Sedan vet man inte så mycket mer."