dum-dum-dum

... Sedan drömde jag en dröm till, om Lindas pojkvän Joe. Ahahalalala, den var Skins-inspirerad (som i den brittiska TV-serien). Vi var unga, emotionella, och jag var hejdlöst kär i Joe, den knepiga lilla kisen som alltid satt för sig själv och pillade på gitarrer eller välanvända college-block.
Det var så längesedan jag var kär i en dröm, så det var en väldigt behaglig upplevelse. Jag själv var smal och log mycket, och jag blev förvånad över hur vacker jag kunde vara om jag bara släppte alla orostankar. Blev litet ledsen när jag vaknade.