Paranoian som fick en lösning.

Under gymnasiet gick jag runt med en ständig förnimmelse av att jag "missat" något. Som om alla andra människor i min lilla hemstad visste något som jag inte visste. Varje gång någon slängde mig ett ögonkast, så vällde en enorm obehagskänsla över mig. Exakt vad det var som jag inte visste, som var självklart för alla andra, var något som inte gick att ta på. Någon katastrof? Hur man ska bete sig? Hade det hänt något, som påverkade oss alla? Var det något fel på mig? Varför tittade de på mig? Vad är det jag inte förstår?

Såhär i efterhand är det kanske litet enklare att lista ut varför jag ständigt fick de där ögonkasten av morgontrötta Nyköpingsbor. Med mina ständigt växlande hårstilar och min karaktäristiska minikjol i chockrosa, utgjorde jag en ovanlig syn. Min förkärlek till att använda öronmuffar med kaniner på, grannar som trodde jag "var en sådan där invandrare" som min mamma adopterat (för att jag var svarthårig) och min ständigt växande fascination för Japan, gjorde att jag betraktades som något litet annorlunda. Som sagt, relativt lätt att lista ut.

Jag växte aldrig ur den där känslan. Fast den blev ju lättare att hantera, såklart. Växte liksom fast i ryggraden på något sätt, låg och lurade, för att sedan krypa fram ibland när man var som mest osäker.

Men sedan en solig vårdag i Göteborg kom jag på att jag hade daglig tillgång till (kanske världens bästa) morgontidning, GP. Och den där föreställningen om att jag skulle bli en sådan där människa som var påläst och visste saker, kröp fram. Det var litet upp och ner, men efter ett års tid satt vanan fast som berget. Nuförtiden tittar jag efter nya uppdateringar flera gånger dagligen. TT kan vara något av det bästa som finns.

Häromdagen när jag gick till spårvagnen, fick jag en blick. Den där blicken.
Jag hade inte haft råd att fylla på min mobil de senaste tre dagarna, så nyhetsflowet hade inte varit lika lättillgängligt. Med hjärtat i halsgropen trevade jag efter dagens Metro i plåtlådan vid hållplatsen. Något har hänt, vad har jag missat, vad är det jag inte förstår? skrek huvudet.
Och då slog det mig, att jag redan hittat lösningen på mitt årslånga problem. Känslan av "inte förstå", att inte höra till, upphävs så fort jag läser nyheterna. Jag blir liksom lugn i själen och kan säga till mig själv att "det är inget fel, det vet du, du har ju läst nyheterna".

Tänk om alla sådana mentala problem och fix-idéer var lika lättlösta.