Utrivna, men inte glömda.

En vardagshobby jag har, är att samla på tidningsnotiser som jag tycker om. Det kan vara allt från en insändare, till en nyhet från TT, till någon mysig artikel som fått mig att le.
För något år sedan fick jag kanske världens finaste bok av mamma, en sådan där överdesignad, lyxig, shabby chic-notebook som man aldrig använder, för att den är för fin. Det enda jag vågat klottra ner är en lista på "The great and ruinous lovers".

Men nu har jag kombinerat de två, och sidorna fylls sakta med historier om 5-åriga pojkar som saknar sitt sönderkramade gosedjur, och om män som cyklar från Malmö upp till Kiruna för att hälsa på sin lumparpolare (för att stanna en dag och sedan cykla hem igen).

Och jag kan inte hjälpa att älska den sidan av mig. Att jag kan veckla ut en knöglig lapp, läsa något ur sin kontext, och genast förstå vad jag själv menat och reagerat på. Det är som att hitta ett av alla otaliga ark med papper, där jag skrivit ner favoritdelar- eller dialoger från böcker jag läst (komplett med sidnummer). Det är som att få öppna en tidskapsel, eller i det här fallet, en känslokapsel, man glömt bort att man hade lagrat i huvudet, och få återuppleva det igen. Sedan lägger man tillbaka arket, för att sedan hitta det igen några år senare.