..

Det visar sig att det fortfarande är svårt att umgås med familjen, trots att man berättat exakt hur man mår, och fått höra det där viktiga -- att de alltid kommer tycka om en. När jag går hem, så börjar ångesten mala.

"Varför sa jag så? Jag låter ju så sjukt bortskämd. Varför kan jag inte bara sluta prata om alla negativa saker, behöver jag dra en kommentar om alla artiklar jag läst? Pappa såg så himla ledsen ut när jag sa att minsta lilla sak som går fel, så blir jag jätteledsen, för att allt är så jobbigt nu. Jag måste bara hålla käft. Men då kommer de kommentera det också, och jag vet inte hur jag ska stoppa mungrodorna. Allt jag säger är fel."

Jag blir så himla arg och ledsen på mig själv.
Och jag kan ju inte direkt be om förlåtelse över allt jag säger. Fast jag vill.