Blod är rött

Blodet börjar pumpas ut i tunga mängder, och hjärtat försöker springa ikapp med mina tankar. Jag läser, tittar och klickar maniskt på internets alla länkar och tänker "Jag ska inte läsa vad han skriver för jag bryr mig inte, jag ska inte läsa vad han skriver för jag bryr mig inte, jag ska INTE...". Men jag är ju upprörd. Jag tänker som den barnungen jag är att jag ska läsa vad han skriver, men bara om han försöker skriva till mig fyra gånger. Jag vill klicka bort det dumma MSN-fönstret för att det försöker övertala mig att förlåta honom, men jag vill inte. Jag vill sitta och tänka att nu blev allting dåligt, som det alltid blir, och bara för att han gjorde sådär så kommer mina känslor aldrig att kunna hitta tillbaka till honom. Att nu är det slut. Jaha, då var man ensam igen då?

Och sedan så dyker Daniels namn upp i huvudet, och jag minns den där dagen jag satt på Starbucks i Shinjuku och bara grät och grät och grät för att han inte ville träffa mig mer. Precis när jag erkänt för mig själv att Jag tycker ju om Daniel, sluta vara rädd nu och ge bort en bit av ditt hjärta-- du kan inte få något om du inte offrar litet av dig själv. Att sitta där och inse att alla ens rädslor som bosätter en när man precis börjar tycka om någon, alla de där försvarsmekanismerna, faktiskt hade rätt. Den där personen vill inte ha dig.

Ställen som egentligen är vackra som direkt får en att känna sig övergiven.
Också väldigt väl använd bildreferens i manga som utspelar sig i Tokyo, vilket jag med mungiporna nedåt konstaterat några gånger.