Osäkerheten

Men vad vet jag om förhållanden, egentligen. Jag springer omkring i St Albans med en gammal vän och kysser honom konstant. Han bara finns där och vill att jag ska vara lycklig. Sedan ligger jag bredvid honom i sängen när han har somnat, och jag gråter för att jag blir alltid så himla osäker. Jag tänker att det är han som är osäker på mig, men jag är ju bara osäker på mig själv. Som vanligt.
Oh nej, nej, han tycker inte om mig egentligen. Men vad tänker du, sluta upp nu och var fånig, du vet att han tycker om dig. Ja, jag vet det, men varför känns det som om det är något fel på mig, som om något är trasigt? Och varför måste jag bara förstöra för mig själv hela tiden?
Man försöker ju vara logisk, man inser tillochmed att man beter sig som en tönt. Men ändå så kan jag inte hjälpa det, för osäkerheten sitter så djupt. Och även om han frågar hur det är, eller säger att jag inte ska vara osäker på honom, så är jag ju det.
Ett evigt velande, är vad det är. När kommer bokromansen som tar mig med storm, och gör så att jag vet precis hur jag ska agera för att inte såra någon?