K-k-kalldusch

Fingrarna kliar och vill sträcka sig efter tangenterna som ska få min Ms Moo att börja springa och slutföra uppdrag igen. Men ändå skakar jag på huvudet när Herr D erbjuder sig att betala min månadsavgift. Det där med att ta emot presenter, eller pengar, det känns inte bra, vilket land man än bor i. Fast jag vill ju.

Istället blir jag arg och skyller allting på honom. Jag är så jävla uttråkad, varför ser han inte att jag är uttråkad? Varför håller han på med sin jävla elektronik i flera timmar och släpar med mig över hela staden fast jag behöver äta mat NU? Han vet ju hur jag blir utan mat, är saker som ockuperar min tankegång under timmarna som vi spenderar tillsammans.
Sedan kommer det där giftet som skjuts ut i mina ådror.
Nu vill jag inte äta längre. Jag vet att jag kommer må bättre av att äta, men jag vill bara inte. Istället låter jag de där negativa tankarna om mig själv och min kropp hamra in sina glåpord i mig så att jag tror på dem. Sedan säckar kroppen ihop sig och tårarna börjar samlas.
Men Michael bara lämnar mig ifred, han går därifrån. Han vägrar dalta med mig, och jag tänker att han är den mest elaka människan i hela världen.
Senare förklarar han för mig att han vägrar att fixa mig-- det får jag göra själv. Det gör mig ledsen, för jag trodde verkligen att om jag bara var med honom, så skulle jag må bättre igen. Men det blir ju aldrig så. Hur mycket man än försöker övertyga sig själv att "Om jag gör det här så fixar sig allt!", så fungerar det ju inte så. Men jag hoppas ändå. Och när jag får en kalldusch á là Michael, så står jag där och känner mig dum. Klart att han inte ska fixa mig. Men en liten skitstövel, det är han nog allt ändå.

Men jag hoppas han kommer till London imorgon iallafall. Han är nog vad jag behöver just nu. Han bara är. Vare sig det är en puss-partner eller en kalldusch. Han är bra på båda.