Hål

Jag är ju så jäkla bra på att välja de perfekta tillfällena att titta på eller läsa saker/historier när jag är som mest ömtålig. Bokura ga Ita kan jag läsa ikapp! tänker jag. Gud vilken bra idé!

Gråt, gråt, gråt.
Yanos ansikte får mig fortfarande att känna som om det är ett hål i mig av saknad till honom. Jag tar mitt serieläsande way too seriously, för att uttrycka det litet lättsamt sådär.


Någon måste komma och läka hans och mina sår.