Det är inte lätt att vara Emelina när man börjar gråta av att kolla på musikvideor. Men jag är ju sådan. Men det är faktiskt inte riktigt mitt fel att jag är så himlans nostalgisk. Jag bara älskade Spiderman-serien väldigt mycket när jag var liten. Att första filmen sedan innehåller svingandes fina pojkar á là mina favoritdrömmar som liten, ja... då sätter tårkanalerna igång. Jag kan inte riktigt beskriva känslan. Kärlek? Eller att man kommer ihåg att man förlorat någon man älskar, och att det inte kan bli som förut. Eller att hela Spiderman-fenomenet bara helt enkelt är riktigt jävla coolt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar