Deprimerad blogg, much? Du är en bitter, bitter människa, Emelina. Är du någonsin lycklig? sa han. Jag hukade mig och flydde från skyddet som paraplyet gav för regnet. Du är en jävla kuk, fräste jag. Sedan grät jag litet när jag stod på perongen.
Jag känner mig ledsen, ensam, otillräcklig, för mycket, stympad, arg och framför allt förvirrad. Jag känner att jag tappar greppet om mig själv och jag vet inte riktigt hur jag ska bete mig mot folk längre. Mina rätt-och-fel gränser suddas ut och jag famlar med händerna i mörkret efter rätt saker att säga. Men jag säger bara fel. Och så blir jag arg. Och sedan ledsen.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar