Mamma ringer och tjatar på mig att jag ska gå ut i solen. "Ja just det, det här är ju anledningen till att jag är blek som ett spöke", tänker jag. För jag går ju aldrig ut under sommaren. Men jag tycker inte om att gå ut ensam. För det andra så tycker jag inte om att flänga med min kropp inför tiotusen människor. De klarar sig bra utan att se mina flabbiga lemmar. Plus att strumpbyxorna och jag är ju BFFs. Hur blir man då brun?
Du blir gladare av att gå ut!, nästan skriker mamma i telefonluren.
Jaaaa... Att gå ut i solen är som att sluta röka. Det är... jobbigt. Och kräver mycket självdisciplin. Och den (självdisciplinen alltså) går ju inte speciellt bra.
Kanske Michael kan få mig att dansande skutta nedför Holland Avenue och in i den djungelvarma Holländska parken. Man kanske kunde läsa litet. Jaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaa, här försöker vi vara pepp.
Hör ni det?
PEPP!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar