Jag lovar härmed på heder och samvete att aldrig mer titta på Grave of the Fireflies. Jag såg den igår, mot mitt bättre vetande-- och grät som en gris, såklart. Den där filmen är bara ren misär. Den styckade upp min själ i små, små bitar och sedan satt man där och hulk-hulk-grät ungefär som ens farmor hade dött. Ghibli i all ära - det är en underbar film - men den är ju inte direkt en feel-good film.
Det åsido, så ska jag nog gå till en marknad imorgon med Mimi a.k.a. fransk tös i vårat flatshare. Är det inte ironiskt att de personer man har svårast för, är de man blir smått bundis med så fort man börjar känna dem litet bättre? Nåja, en sysselsatt Emelina is a happy Emelina, antar jag.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Ååhh.. jag minns den allt för väl. Jag hade inte läst något om innehållet alls innan jag tryckte på play så jag väntade mig väl ännu en solig och bekymmerslös ghibli-film. Usch.. igår hamnade jag i kapitlet om 2:a världkriget ur japansk synvinkel och fick därmed massa flashbacks från de mörkaste sekvenserna. Den ska man veeerrkligen inte se om man redan är på deppigt humör!
Skicka en kommentar