videung

Jag är verkligen inte van att gå på så mycket dejter. Det känns som om allt är en film, och vi är huvudkaraktärerna. När vi ligger ihopkurade på en parkbänk och upptäcker varandras händer för femtielfte gången. När vi hand i hand vandrar genom en blomstermarknad, och han frågar vilken blomma jag vill ha (videungen ville jag ha). När vi mumsar på mat på en annan, nyfunnen parkbänk, och våra frusna händer söker sig innanför tyg och bosätter sig på den andres mage. Ett glas rött vin som får oss att fnittra och kyssas som om det inte fanns någon i närheten.
Att skiljas åt efter en sådan dag är alltid svårt. Vi står där och håller om varandra hårt med armar och läppar, och först när ljudet av en dörr som stängs tränger igenom våra öron, så sliter jag mig ifrån honom och hoppar in i tåget som skall ta mig hem igen.