Jag sitter här med min J.P. Chenet i mini-vinflaska och njuter av hur dagen har tett sig. Eftersom det verkar som om denna blogg kommer fortsätta att terroreras av kärleksförklaringar, så fortsätter jag på det spåret.
Dagen började med en fånigt nervös Emelina som satt på tube:n och tänkte att "shit, shit, shit, nu är vi snart där, i skolan, där han finns. Då ska jag gå upp för trapporna, trycka ned handtagen till rum nummer 12 och... och där kommer han att stå". Och visst stod han där. Tre timmar av blyga blickar och tillbakahållna leenden får jag med min älskade.
Men efter första halvan så ville han ha ut alla elever, en och en, ut i korridoren för att diskutera resultaten på vårat prov vi hade i måndags. En nervös Emelina börjar massera tinningarna och känner hur hettan stiger upp i ansiktet. När han väl kallar upp mitt namn och börjar diskutera mina resultat, är jag så borta att jag mest står tyst och svarar kort. Är inte det typiskt?
Allt jag kan tänka på är att han står så nära mig, bara några decimeter. Att hans ögon är mjuka, bruna, varma. Jag blir irriterad på mina armar som bara flänger omkring, byter ställning och helt enkelt inte kan slappna av. Fast jag förstår dem ju så väl. De vill ju slingra sig om hans midja och stanna där, låsa sig fast.
Senare under dagen släpade Linda iväg mig till Westfield, som tydligen var ett mycket större varuhus än vad vi förut trott. Westfield ligger precis i Sheperd's Bush (där jag och Linda huserar, om jag glömt nämna det). Medan Linda shoppade loss så ägnade jag mig åt den höga volymen på min iPod, mitt lilla textblock och mina känslor. Sedan adderade jag även en Starbucks på allt detta, och lyckan var total. Det finns inget som läker hjärtat så bra som Starbucks och ett textblock fyllt med ord som du aldrig vågar säga rakt ut.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar