EN OTROLIGT ROLIG DAG PÅ JOBBET

Idag var... EN OTROLIGT ROLIG DAG PÅ JOBBET.
Först blir jag utskälld av en jag-är-viktig-och-äger-hotell-person. Sedan så hinner ingen äta lunch, för att vi hade 150pers till frukost, och sedan 120 till lunch. Vad blir resultatet, kan man ju undra?
Jo, jag får ett sorts anfall. När jag är på väg att svimma, så börjar jag gråta. Så plötsligt står jag i en vrå i köket och försöker hindra tårarna att tränga fram, medan tusen personal klappar mig på axeln och ställer bekymrade frågor som avslutas med "love". Till slut blir det så illa att jag börjar hyperventilera, och en mysig Selma får leda mig ned till omklädningsrummet för jag förstår inte var jag ska gå. På vägen ner bryter jag ihop i en dörrpost; jag bara faller ihop som en trasdocka och det känns som om jag håller på att dö. Det enda som Selma kunde få ur mig var ett kvidande "Åh gud".
Väl nere i omklädningsrummet så lyckas jag lugna ner mig, tillräckligt mycket för att gå upp igen och fortsätta mitt pass på 9 timmar utan mat.

Men folk är allt bra snälla. Bland annat en flicka som jag aldrig sett förut som hämtar lime-vatten till mig och handdukar med is i. Underbara, fina människor som frågar tusen gånger efterråt om jag verkligen är okej. Jag förstår att de blev litet konfunderade av mitt beteende. Det är tredje gången som jag reagerar på det här sättet. Det är, enkelt sagt, läskigt.
Kan du inte tycka om mig litet mer, Kroppen? Är det verkligen så här ett liv med lågt blodtryck ser ut? Jag tror verkligen inte folk inser hur jobbigt det är. Det påverkar ens vardagsliv något fasligt.