Hoppet lämnar aldrig en själ som älskar

Idag sprang jag med ett brinnande hjärta som pulserade av hopp till en utställning skapad av Honom. När jag kom dit så satte jag mig ned och skrev.

Han var inte här. Är jag besviken?
Ja. Litet oroad kanske. Men eftersom hoppet aldrig lämnar en själ som älskar, så sitter jag kvar här. Väntar. Hoppas.
"Han sa ju att..." -- Ja, vad då? Att han skulle vara här?
Jag skulle säga så mycket. "Vill du gå på Andrew Bird konserten med mig?"
"Jag vill väldigt gärna att vi ska bli vänner. Kan inte du visa mig allt vad London har att erbjuda i konstväg?"
"Jag tycker väldigt mycket om din utställning. Speciellt den här bilden, och den här, och speciellt den här..."
"Jag har läst litet av dina texter och dikter. Mina två favorittexter får mitt hjärta att börja slå litet fortare."
"Jag älskar din röst. Den fick mig att falla för dig. Jag tycker om dig. Va? Jo, jag vet att du är gift. Men vi kan väl rymma iväg tillsammans i alla fall?"