Är det inte alldeles galet att jag börjar älska mitt liv? När jag sakta men säkert lär känna mina arbetskamrater. När jag reser fram och tillbaka överallt - vad är det som fyller min tid så? Vilka personer träffar jag? När jag tar mig fram i underground-labyrinten, lyssnandes på musik eller med näsan i en bok. Kanske är det hemliga möten och promenaden som fäster ett leende på mina läppar.
Antagligen är allt detta summa sumaran av att vara självständig igen. Att ha ett självständigt liv är så viktigt att man glömmer bort det ibland när man går vilse i Nyköpingsdjungeln.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar