Jag kämpar verkligen med maten. Ibland brister jag ut i en ångestfylld gråt bara för att jag inte vill tvinga ned en sked med soppa till. Men energi måste man ju ha, har jag hört. Kanske det hjälper den ständiga krampen i magen som återkommer var tionde minut. Nåja, febern har ju lyckligtvis hållit sig borta idag. Fyrtio graders feber tre dagar i rad? Den upplevelsen vill jag inte gå igenom igen.
När jag ser mig omkring i rummet som blivit min fängelsecell, så ser jag syner. Ögonen hänger inte med; dubbla visioner och ett sinne som har med balans att göra är på något sätt... trasigt.
Varför får jag för mig att jag är en tioårig pojke mitt ibland mina svettiga vanvettsdrömmar? Händer som söker sig över kroppen, försöker desperat hitta något bekant, som kan bevisa att, ja-- det är faktiskt min kropp. När man sedan vaknar till igen och skrockande för sig själv inser hur absurd ens tankegång kan vara. Skrockande, som sedan övergår i patetiska snyftningar över saker som ligger lika djupt dolda inom en som illusioner om tioåriga pojkar. Men finns det något som skulle kunna likna logik? Nej. Det enda jag vet är att jag är ledsen och inte mår bra någonstans djupt, djupt där inne. Och att jag saknar min syster. Jag vill burra in min näsa i hennes armveck, låsa mina armar runt hennes midja och inte släppa på flera, flera minuter.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar