The trees were mistaken

Något alldeles galet bra har hänt.

Idag var min första lediga dag från jobbet. Jag hade bestämt mig för att dra till skolan för ett patetiskt ögonkast i Läraren med stort L's riktning. Klockan 11:55 stod jag utanför portarna och inhalerade maniskt röken som skulle göra mig mer modig. "Nej, det här går inte, jag måste ju gå in någon gång" tänkte jag för mig själv och skakade på huvudet. In gick jag, och precis innanför såg jag ett välbekant ansikte försvinna förbi mig. "Nej, vänd dig om! Spring efter honom! Säg allt det där som du velat säga så länge!" skrek en röst inom mig. När jag vänt mig om, så står han där, vänd mot mig, och säger något som Andrew Bird-lyssnande öron inte kan uppfatta.
Han frågade hur jag tyckte om mitt nya jobb. "Oj, vet han om det?", tänker jag.
När vi pratat litet lätt om potentiella jobb, så verkar det som om han är påväg att vända sig om för att fortsätta ut genom dörren.
"Um, there's this one thing I, um, wanted to ask you". Läpparna formar ord av sig själv, tankarna vill pressa fram de där tre små orden, men jag överbemannar impulsen och säger istället "Would you like to go to Andrew Bird with me? I mean, the concert with Andrew Bird...".
"Oh, I'm actually already going... with my wife" (jag dör litet inombords och känner hur mitt tappra leende stelnar till) "But if you want to, you can come with us?"
Stapplande säger jag att jag gärna vill det, "if it's okay with you". Tankarna rusar genom mitt huvud. Vill jag ens gå om hans fru ska med? Det kommer att bli jättekonstigt. Varför bjuder han med mig på det? Skulle han, hans fru och sedan hans elev som är kär i honom gå tillsammans på en konsert? Om inte det är konstigt, så vet jag inte vad. Och fel. Väldigt, väldigt fel.

Men vad kan en stackars flicka göra annat än att fortsätta prata med honom om album och låtar som vi båda tycker om? Sovay, Masterfade-- och vad hette nu den där skivan med ugglan på? Armchair Apocrypha, ja just det. Om Fleet Foxes och den där mixade CD:n som han ska göra till mig... Vänta, va?
"I would love a mixed CD!" kommer som svar från en människa vars puls ökar för att han pratar sådär mjukt och ömt som bara han kan när man står nära honom. Men eftersom jag inte går i skolan längre, så blir det kanske ett problem med hur jag ska få den av honom.
"Yeah that is a problem... We need some way to contact eachother..." (snälla, snälla, föreslå telefonnummer, inte mail!) "Do you have a mobile or something?"
Åh, alla de gånger jag fantiserat att jag hade hans nummer på min mobil! De potentiella sms jag filat på i evigheter, eller bara möjligheten att kunna kontakta honom närhelst jag vill.
När han ringer upp min mobil så att jag också får hans nummer, så snurrar tankarna i motorvägsfart, och allt jag kan tänka är "Han ringer mig! Han ringer mig!", trots att han ju faktiskt står precis framför mig.
Han frågar när jag har tid och träffas, och jag svarar att jag är ledig på torsdag.
"Okay, let's meet up on thursday and do something together", säger han, "I can show you some cool places in London".

Märkte han inte hur jag löstes upp i atomer? Såg han inte mina lena ögon som såg in i hans bruna, varma? Kunde han inte uppfatta hur min kropp darrade av nervositet och endorfiner? Mina långa timmar av hopplösa drömmar gick ju i uppfyllelse, precis framför mina ögon!



Så nu finns namnet där i min telefonbok. Han vill umgås med mig. Bara det är något jag inte riktigt kan förstå. Jag har aldrig varit inställd på att han skulle kunna uppskatta mig, att han vill hitta på något med mig. Det är bara i mina dagdrömmar som de här sakerna händer. Jag står förlamad i verkligheten, och vet inte riktigt hur jag ska reagera. Räcker det med ett soligt leende?